Den osynliga materien – Polhem och Swedenborg om materiens innersta struktur

Av David Dunér
Publicerad:2012-10-04 11:34
Fig. 3.

Fig. 3. Swedenborgs bubblor. Luftpartiklarna är bubblor med ytterst små eldpartiklar (aaa) på ytan. Ur Emanuel Swedenborgs Miscellanea observata circa res naturales (1722). Foto: LUB.

Ett annat exempel är Swedenborgs avskrift av Polhems dialog mellan fränkorna Chymia och Mechanica, Discours emellan Mechaniquen och Chymien om naturens väsende (1718). Här finns antaganden som förebådar den teori som Swedenborg presenterar några år senare. Dialogen berör bland annat partiklarnas rundhet och släthet, och saltets kantiga figurer.

I det nämnda brevet till Benzelius från den 30 januari 1718 hade Swedenborg som sagt avsikten att sända över ett manuskript om de runda luft- och vattenpartiklarna. Beroende på problem med postgången tycks det ha kommit Benzelius tillhanda med Olof Rudbeck den yngre (1660–1740) som förmedlande länk. Swedenborg var oroad: ”om Posten blifwer så gräseligen förhöjd som säjes lärer man få taga afsked af sina wenner och frender.” Manuskriptet finns inte längre i behåll. Antagligen har det uppgått i det som blev den åttonde delen i Swedenborgs första ”stora bok” om de naturliga tingens principer, Prodromus principiorum rerum naturalium (1721). Men även i Miscellanea observata circa res naturales (1722), och där främst i början av tredje delen, redogör Swedenborg för sin materiateori, den så kallade bullularhypotesen. Denna teori, som vidareutvecklar Polhems tankar kring materiens sfäriska natur, förutsätter att världen är uppbyggd av runda små bullæ, det vill säga bubblor eller blåsor. Tryckandet av de två verken från början av 1720-talet, som redogör för kemins innersta byggstenar, blir i förlängningen samtidigt ett sätt för Swedenborg att befästa sin ännu osäkra ställning i Bergskollegiet. Här kunde han uppvisa sin vetenskapliga kompetens inom kemi, mineralogi och metallurgi.

I Miscellanea observata finner man de naturfilosofiska grunderna till bullularhypotesen. Hans metod utgår från geometrin. Med hjälp av geometrisk skicklighet kan de för sinnena ogripbara partiklarnas former upptäckas. Han ställer upp ett par grundsatser, nödvändiga för avslöjandet av naturens hemligheter i fråga om partikelmekaniken. För det första antas naturen föredra den enklaste lösningen, vilket betyder att partiklarna måste ha den enklaste och minst konstlade formen. Vidare sägs naturens början vara identiskt med geometrins. Naturens partiklar har sitt ursprung i matematiska punkter, på samma sätt som linjer och kroppar i geometrin. Det finns inget i naturen som inte är geometriskt, och vice versa. Alltså finns det inget geometriskt som inte är naturligt. Den tredje förutsättningen är rörelsen och den fjärde är experimentet utifrån vilken naturen bör undersökas. Enkelhetens princip medför att det inte kan finnas några enklare partiklar än runda bubblor. Detta ofrånkomliga faktum framgår av geometrin. Sfären har nämligen ingen vinkel, utan en enda oändlig vinkel som sammanfattar alla vinklar. Hos denna geometriska kropp är alla radier lika långa. Ytan är en enda och alldeles slät. Den är helt enkelt den mest perfekta figuren utan avvikelser och eftersom den är den mest likformiga figuren har den också den mest likformiga rörelsen. Denna form är den enklast möjliga.

Prodromus principiorum är verket där han tillämpar bullularhypotesen på elementen och de kemiska substanserna, salter, syror, oljor, salpeter, bly och andra metaller. Metoden är att med hjälp av kemiska experiment och erfarenheter, hämtade från bland annat Boyle, Becher, Hiärne och Lémery, söka efter naturens minsta beståndsdelar som kan jämföras och stå i överensstämmelse med geometrin och mekaniken. Att genomföra egna experiment var inte nödvändigt, uppger han för Benzelius: ”en god grund tyckes mig wara at bygga på en oendelig hop giorda experimenter, at betiena sig af andras omak, och omkostnader; nemligen at arbeta med hufwudet öfwer thet andra arbetat med hendren; theraf myckenhet deductioner kunna bli til nyttigheter i chymicis, metallicis, eld och alt therass wesende.” Swedenborg följer den geometriska principen som innebär att om man kan bestämma bubblornas olika positioner och former, kan man dra slutsatser om deras egenskaper, som till exempel ifråga om tyngd, färg och smak. Den geometriska naturen byggs upp av materiapartiklar i form av små bubblor, runda partiklar som endast består av yta och inget annat och är mottagliga för utvidgning och sammantryckning. Vattnet, luften, etern, elden och ljuset består av sådana blåsformade partiklar, vilka skiljer sig åt endast genom storleken. På varje bubblas yta finns dessutom ytterligare mindre partiklar, och deras ytor innehåller i sin tur ännu mindre partiklar och så vidare ända ner till de matematiska punkterna. (Fig. 3). Vattenpartiklarna, som alltså består av en sådan serie av bubblor, är relativt stora, medan eldpartiklarna däremot är ytterst små, rörliga bubblor med en yta bestående av matematiska punkter.