Kvinnoperspektiv på en torsdag

Av Mia Skott
Publicerad:2012-10-02 15:01
Detaljbild, Ulrica Fredrica Paschs självporträtt.

Detalj av porträttbild med biljett till utställningen "Stolthet och fördom" på Nationalmuseum. På bilden syns en del av Ulrica Fredrica Paschs (1735–1796) självporträtt. Foto: Mia Skott, 2012.

27 september 2012

Denna torsdagsmorgon tog jag 8.38 tåget från Uppsala till Stockholm. En lång dag fylld med perspektiv på kvinnors situation då och nu väntade.

***

Dagens första besök var till Stadsarkivet på Kungsholmen, högt uppe på höjden, jag ska räkna trappstegen nästa gång bara för skojs skull.

Satt i forskarsalen där jag letade efter ett protokoll över en inteckning – en slags fordran – från tidigt 1700-tal. Någon var skyldig en kvinnlig kopparstickare pengar för arbete hon utfört, men jag ville veta för vad samt vem det var som var skyldig henne pengar. Summan kan belysa hur man värderade hennes arbete (till exempel i jämförelse med män, och med andra uppdrag hon utförde), och det kan ha varit någon hitintills okänd uppdragsgivare som varit skyldig henne pengar, vilket skulle öka vår kunskap om kopparstickarens produktion.

Denna kvinna var som en egen företagare, hon var skicklig på ett hantverk och hon sålde egna utförda produkter – kopparstick som trycktes i böcker och tidningar. Hon var i allra högsta grad en professionellt arbetande kvinna – om man med professionell menar skicklig och att mot betalning utföra uppdrag/arbete. Just detta belägg jag sökte efter i torsdags fann jag först i ett personregister över inteckningar, men inteckningsprotokollen mellan 1686 och 1744 är som bortblåsta utan förklaring i arkivförteckningen. Således pratade jag med en av arkivarierna, och vi kom gemensamt fram till att domböckerna var en möjlig ingång.

Det är inte alltid helt lätt att finna kvinnor i källorna, eller män för den delen heller, men de är ändå mer synliga. Men jag är envis och ska finna spåren av de hitintills ca fyrtio kvinnliga målare och kopparstickare registrerade i min databas, som var aktiva från sent 1600-tal till slutet av 1700-talet. Vissa kommer jag att forska mer om, andra mindre bland annat just på grund av källtillgången, men för alla står deras agency – handlingsförmåga och handlingsmöjligheter – i relation till utbildning och verksamhet i centrum. Jag vill förstå och förklara kvinnorna, lyfta fram deras skicklighet och aktiviteter från arkivens vrår. För vi vet så lite om dem, och vilka de var, kvinnorna bakom konstverken.

Men jag gick bet just denna förmiddag, inteckningsprotokollet fanns inte med i domböckerna, utan de innehöll just bara domar (till skillnad från till exempel Uppsalas domböcker från tiden, som innehåller allt från uppmaningar till borgerskapet, till försäljning av hus, till just domar). Jag skulle iväg till nästa anhalt och fick lämna denna tråd löst dinglande i luften, hur spännande den än är. Den får hänga i en vecka eller så. Men en arkivarie erbjöd sig mycket vänligt att försöka lokalisera vilket typ av arkivhandling inteckningsprotokollen kan ha förts i och skulle återkomma.

***

Ungefär en trekvart senare, strax innan klockan 11.00, stod jag på trappan till Nationalmuseum tillsammans med många av museets vänner och väntade otåligt på att dörrarna skulle öppnas för vernissage för Stolthet och Fördom, Nationalmuseums sista utställning i nuvarande lokaler på många år. Jag passade på att äta upp en hemifrån medtagen smörgås med gudomlig prästost och tomat, eftersom jag var härligt hungrig efter promenaden jag hann ta från Stadsarkivet via Riddarholmen, förbi Slottet och sedan över till Skeppsholmen. Solen sken fast mörka moln skymtade från norr.

Utställningen ”handlar om villkor och möjligheter för kvinnliga konstnärer i Frankrike och Sverige 1750-1860. Från att ha varit beroende av mäns välvilja för att nå framgång går kvinnorna sakta men säkert mot en alltmer professionell yrkesroll.” Ett ämne inte miltals från mitt eget.

När jag gick runt och tittade på den fina konsten i utställningssalarna och läste på textveporna, slog det mig hur uppenbart resultaten blir olika, perspektiven på kvinnan annorlunda beroende på hur man definierar ”yrke”, ”arbete”, ”handling”, ”utbildning”, ”skicklighet”, ”möjligheter”, ”förmåga”, ”framgång”. Denna fokusering på att kvinnornas konst skulle bli accepterad av etablissemanget – Konstakademin – som en central markör för konstens värde och kvinnornas möjligheter till att arbeta kändes långt ifrån empirin om min kopparstickerska på Stadsarkivet.

Utställningens höjdpunkt var för mig när jag stod framför Ulrica Fredrica Paschs självporträtt, vilket hon lämnade in som receptionsverk till Konstakademin när hon blev invald som ledamot 1773. Den var helt fantastisk att se i original, jag var hänförd, stod och stirrade på den länge, kippande efter andan. Likt kopperstickerska har jag mött Pasch på Stadsarkivet, funnit några belägg från hennes barndom till hennes första år som arbetande porträttmålare, och i somras sökte jag även upp några av de hus hon bebodde i Gamla Stan.

Det var kanske tur att jag var bland människor som uppskattade konsten likt mig själv när jag stod framför självporträttet, min reaktion tedde sig nog inte så märklig. Jag bar också under min arm den fina utställningsboken som jag ska läsa så fort tillfälle ges, jag lär återkomma till den.

***

Ytterligare några timmar senare befann jag mig i seminarierum D900 på Historiska institutionen, Stockholms universitet och Genushistoriska seminariet, för mig en av de första gångerna som jag deltagit i ett genushistoriskt sammanhang. Och jag var där – tack vare snabb promenad från Nationalmuseum till T-centralen och sedan tunnelbana till Universitetet – i god tid innan seminariet började kl. 14.00 så hann till och med ta en god latte macchiato på cafét på nedre botten med en kollega. Att vi inte har liknande caféer på vårt campus Engelska parken i Uppsala är inget annat än tragiskt!

På seminariet diskuterade vi den historiska tidskriften Scandias temanummer Genushistoriens utmaningar. Mycket läsvärd för den som funderar över vikten av ämnet, dess definiering och avgränsning, dess betydelse för historieforskningen och för genusvetenskapen – och spänningen dem emellan – samt relationen kvinnohistoria, genushistoria, intersektionalitet och så vidare.

Kvinnohistoria som begrepp tycker jag fortfarande är viktigt, vi har inte identifierat allt om kvinnor förr, det är inte en evolutionär process från kvinnohistoria till genushistoria, den ena byter inte ut den andra. Jag håller på med just kvinnohistoria för att jag dammar av dokumenten i arkiven för att finna kvinnor som glömts bort – målare och kopparstickare. Men jag vill också använda genusteoretiska utgångspunkter bland annat för att förklara vad bortglömmandet betyder, samt försöka tolka vilken syn man hade på kvinnorna då.

Jag hade inte möjlighet att vara med på hela seminariet eftersom tåget väntade för att ta mig tillbaka till Uppsala, men jag ser verkligen fram emot att delta i diskussioner i framtiden om forskningsfältets vetenskapliga relevans och samhälleliga funktion.

***

Vid denna långa dags slut, så fylld av skimrande, vackra och olika perspektiv på kvinnan, såg jag ännu tydligare vad det är jag vill och ska göra för att lyfta fram den tidigmoderna kvinnliga målaren och kopparstickaren ur det förflutna, och hur jag kan förklara betydelsen av deras agency för oss idag.