Sanning eller konsekvens - Globalhistoriska funderingar kring myt och fiktion

Mosaik från San Apollinare Nuovo, Ravenna (500-600-talet). Kristus inför Pontius Pilatus.

En av de litterära, filosofiska och konstnärliga frågeställningar som skär rakt igenom den västerländska kulturen berör sanningsproblemet. När Jesus Kristus stod inför sin domare Pontius Pilatus försvarade han sin sak – berättar evangelisten Johannes – med att han ”fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.” Men Pilatus bemötte honom med en fråga: ”Vad är sanning?” (Joh. 18.37-38). För den anklagade är sanningsbegreppet i sig oproblematiskt: det gäller bara att upptäcka eller få syn på dess innebörd. Så hade han ju också i sitt avskedstal till lärjungarna identifierat det med sin egen person: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Joh. 14.6). Men för den tvehågsne domaren, säkerligen skolad i retorik, existerar ingen självklar sanning och därmed heller ingen självklar lögn. I Pilatus ögon blir sanningen föremål för tolkning. På den punkten övertar han en filosofisk tradition som återgår på de gamla grekerna och skickar vibrationer in i vår egen tid. Den ställer sig skeptisk till varje försök att dra en absolut gräns mellan sant och falskt. Den är också beredd att acceptera en fri- eller  gråzon mellan lögn och sanning, som vi vant oss vid att kalla fiktion (på latin vanligen figmentum eller fabula men även fictio).

De grundläggande frågorna om fiktionen – hur den blir möjlig, hur den ser ut och vad den innebär – blir därför oskiljaktiga från den diskussion om sanningen som ligger nedbäddad i den västerländska kulturen. För grekerna kunde sanningsbegreppet bli flytande, inte minst inom sofistiska och retoriska kretsar, beroende av omständigheter, plats, talare och språk. Mycket riktigt var det inom den här antika kulturmiljön som en stringent teori om den litterära fiktionen såg dagens ljus. Den är fortfarande aktuell för oss. Kanske skulle man rentav kunna hävda att frågorna om fiktionen hör till den västerländska kulturens signalement i ett globalt perspektiv. Vi lever med dem sedan Platons och Aristoteles dagar. Numera har vi nog blivit så vana vid dem att vi har svårt att uppfatta deras provokativa kraft. I det unga 2000-talets medie-, reklam och internetkultur destabiliseras lätt gamla överenskommelser om gränsen mellan sanning och fiktion. Identiteter, roller och berättelser kan spelas ut, testas och massexponeras tills de blir så att säga verkligare än verkligheten.  En nordamerikansk nittiotalsfilmfilm, den finurligt betitlade The Truman Show (1998), handlar således om en man som gör den obehagliga upptäckten att han framlevt sitt liv inför publik i en dokusåpa. Hela hans existens var från början, honom själv ovetande, en fiktion.