Böcker och filmer från Kina. Foto: Yanina Rydholm.
Romanen i Kina i äldre tid: ”skrönor i gathörnen”
Romanen i Kina härstammar från en muntlig berättartradition av sagor, fabler, myter, skrönor och legender. Dessa framfördes av shamaner, spåmän och historieberättare flera århundraden före vår tideräkning. På 600–1200-talet e.kr. blomstrade ekonomi, handel och kultur i de växande storstäderna i Kina. I deras nöjeskvarter, på tehusen såväl som i gathörnen, kunde man finna historieberättare. Dessa reste land och rike kring och försörjde sig genom att berätta historier, skrönor, legender, anekdoter om kända personer, eller historiska händelser. För att attrahera åhörare i den ökande konkurrensen med andra underhållare, inte minst från Buddhistmunkar som berättade historier om mirakler och karma för att locka anhängare till sin lära, tog historieberättarna till allt fler överdrifter i sina berättelser. De ökade antalet övernaturliga inslag, andar, spöken och demoner. I berättelserna fanns skickliga svärdsmän och krigare, vilda slagsmål och historiska slag, men också gripande kärlekshistorier (inte sällan mellan människor och andar).
Historieberättarna ömsom berättade, ömsom reciterade en dikt och ömsom sjöng en passage, ibland med ackompanjerande instrument, för att variera och illustrera vissa passager i berättelsen. Och när de berättat färdigt en episod ur sin berättelse, så avslutade de med ord som ”Om ni vill veta vad som hände sedan, måste ni komma och lyssna till nästa omgång”, dvs. då fick åhörarna betala mer om de ville höra mer. Fanns en betalande publik kunde berättandet fortgå under flera dagar, t.o.m. månader. De berättelser som framfördes gav sedan stoff till dramat på 1300-talet och många av de mest känd klassiska romanerna på 1500-talet såsom Berättelsen om tre kungariken, Berättelser från träskmarkerna och Färden till västern.
”Det som vedhuggare och bydårar debatterar”
Berättelserna var oerhört populära i städerna, och många gånger var dessa överdrivna och överdramatiserade versioner av historiska händelser – den enda information om landets historia som vanligt, icke läskunnigt folk hade tillgång till. Fram till 1800-talets slut beräknas ca 99% av den kinesiska befolkningen har varit analfabeter. De äldsta nedtecknade romanerna var baserade på historieberättarnas berättelser och innehöll samma överdrifter och dramatiseringar. De var skrivna på ett enklare språk, nära det talade, och behöll historieberättarnas talesätt och uttryck, samt blandningen av prosa, vers och sångtexter. De tryckta romanerna såldes som underhållningslitteratur i städerna.
Men dessa romaner hade oerhört låg status bland makt- och kultureliten. På 200-talet f.kr. blev konfucianismen statsideologi i Kina. Ett kejserligt examenssystem infördes för att garantera ämbetsmän till den växande byråkratin. Dessa ämbetsmäns utbildning bestod i att memorera de konfucianska klassikerna, som ansågs innehålla all mänsklig kunskap och visdom, samt att lära sig att skriva på det höglitterära standardspråk som användes inom byråkratin (som infördes redan av den Förste kejsaren av Kina). Ämbetsmännen skulle tillämpa de konfucianska samhälls- och moralreglerna och därigenom skapa ett harmoniskt samhälle. Litteraturens uppgift var att beskriva faktiska historiska händelser, ge goda exempel på korrekta handlingar och ord av antikens visa kungar och ämbetsmän, och att sprida de konfucianska samhälls- och moralregler som skapade ett harmoniskt samhälle.
För dessa ämbetsmän var romanen, med sina rötter i en folklig populärkultur, simpla och förkastliga berättelser som framfördes att syfte att underhålla och tjäna pengar. Romanen for med lögner, påhitt och osanning, och förvanskade officiell historia. Den spred snarare omoral än de konfucianska samhällsregler som maktstrukturens fundament vilade på. Romanen var skriven på ett ”vulgärt” talspråk, behandlade ”vulgära” ting och riktade sig till ”vulgärt” folk, den var inget annat än skrönor i gathörnen för de obildade massorna. Ordet roman på kinesiska xiaoshuo betyder ”småprat”, och det speglar ämbetsmännens syn på genren, som sammanfattas redan tidigt av historikern Ban Gu (32-92 e.kr.). ”Småpratet” är enligt Ban Gu: ”… skapad ur gatans tal och grändens skvaller och vad som avlyssnats på vägar och stigar” och ”det som vedhuggare och bydårar debatterar.”