”Min” historia gör sig påmind i Riksarkivets personalmatsal

Av Mia Skott
Publicerad:2012-10-08 15:09
Gården Graneberg

Näslund, Graneberg (1974).

8 oktober 2012

Relativt regelbundet håller jag föredrag för gymnasieelever om varför historia är viktigt och hur historiker arbetar. Jag inleder alltid med att berätta om hur mitt historiemedvetande föddes, och visar en PowerPoint-bild på en tavla föreställande min mormor och morfars gård Graneberg, som ligger i Litslena socken i Uppland (se bilden här intill1). Sedan några decennier ägs och drivs gården av min äldste morbror och stora huset är än idag en mycket vacker byggnad som ligger fint med medeltidskyrkan Litslena i blickfånget.

Det var på Graneberg jag för första gången fick den hissnande berg-och-dal-bane-insikten att det funnits människor förr. Det var en helt fascinerande upptäckt, världsomvändande och fantastisk för lilla 6-åriga jag, när jag kände tidens magi genom att förstå att det funnits människor som bott i mormor och morfars hus i flera hundra år. Som fötts och dött där, som skrattat och gråtit, bråkat och lekt, arbetat och njutit, precis som jag och min familj och släkt gjort sedan mormor och morfar köpte gården i början av 1960-talet. Jag förstod alltså att det alltid funnits ett ”nu” förr i tiden.

Nyfikenheten och intresset av att försöka klura ut vilka delar av det stora huset som var från 1600-talet då huset enligt min mormor och morfar började byggas, och sedan hur det förändrades och blev större under 1700- och 1800-talet, och hur människorna levde under dessa perioder, var något som sysselsatte mig i många år. Ofta satt jag uppkrupen i någon av mina morföräldrars soffor och gick in i min egen konstruerade tidsmaskin som transporterade mig tillbaka till 1700-talet, seklet som från början var min favorittid (och dit jag nu återvänt genom min forskning). Och detta för mig så livsavgörande tidsfördriv (en hel bok i sig att förklara varför) ägnade jag mig åt snart nästan överallt så fort tillfälle gavs. Genom livlig fantasi kombinerat med den information jag tjatade fram ur mina morföräldrar och andra om gården och det förflutna, skapade jag mig ett parallellt liv i historien.

För med tidsmaskinens hjälp var jag på äventyr med mademoisellerna som bodde på gården under 1700-talet, jag förälskade mig i grannpojken, jag lekte med pigans dotter, jag kämpade mot den elake och själviske kungen som var på höstjakt på Ekolsunds slott inte så långt därifrån. Jag var helt övertygad om att jag var född i fel sekel, 1700-talet var min tid. Hur hade det kunnat bli så fel att jag föddes 1972? Jag vet inte var jag fick idén ifrån att människorna då var noblare och dygdigare, allt var finare och vackrare, så mycket mer äkta och naturligt, mindre konstlat, men jag var övertygad om att så var fallet. Under slutet av 1970-talet och första hälften av 1980-talet upplevde jag att många aspekter av livet och samhället var materialistiska, fula, gråa och tråkiga. Tidsmaskinen var helt fantastisk, men som tonåring tågade realismen in i mitt liv och besvikelsen över fantasins begräsningar var stor – jag skulle aldrig någonsin kunna transporteras tillbaka till dåtiden. Till min lycka insåg jag senare att det är i rollen som historiker som jag kan uppleva dåtiden som intensivast och tydligast, och om detta ska jag berätta mer om en annan gång.

Därför nu handlar det om vackra Graneberg. I somras träffades jag och min kusin där, som också har ett brinnande historieintresse, och vi diskuterade olika teser för när bygget av det stora huset egentligen kan ha påbörjats. Vi vet enligt källor att gården donerades av drottning Kristinas förmyndarregering till riksrådet Knut Posse på 1630-talet, och blev frälsejord, det vill säga ägd av adeln (och Knut Posse var också en av aktörerna i min tidigare forskning om Uppsalas gatureglering på 1600-talet!). Gården hette då Tärv och jag tror att det var någon gång på slutet av 1600-talet gården fick byta namn till Graneberg. Men vi frågade oss, min kusin och jag, om inte gården kunde vara medeltida. Det skulle vara logiskt om så var fallet för området har varit befolkat länge.

För nästan tjugo år sedan gjordes en stor arkeologisk utgrävning på gården uppe vid riksväg 55, och de fann ett gravfält från romartiden (RAÄ 139, Graneberg 1:1). Också från samma utgrävningar vet vi att det fanns några boplatser från förhistorisk tid, men de var nästan en halv kilometer från stora huset och kusinens och mitt intresse låg främst i nuvarande lokalisering, samt lämningarna arkeologerna fann var alla från Vendeltiden eller tidigare (RAÄ 598, Graneberg 1:1).

1.Bara som en parentes – det är i denna tavla så uppenbart hur källor och kvarlevor inte alltid representerar verkligheten som den var. Det fattas nämligen ett stort och ett lite mindre fönster på främre fasadens högra sida, vilket ger intrycket av att det bara är ett rum på sidan av huvudingången när det faktiskt är en stor hall och två rum, vilket således är ett mycket större hus än hur konstnären Näslund avbildade det 1974.
  • 1
  • 2