Det delade rummet: Om möjligheten för icke-liminalitet i studiet av global kultur

Av Jan von Bonsdorff
Publicerad:2010-03-15 11:47
Prins Bahram

Ill. 1. Prins Bahram besöker den ryska prinsessan. Ur Khamsa av Nizami, 1439. UUB ms O. Vet. 82.

Jag väljer att börja med att presentera en miniatyr ur en illuminerad handskrift av den persiske skriftställaren Nizami (1140-1202/3). Handskriften innehåller fem romanser, däribland Haft Paikar (Sju bilder). Berättelsen handlar om prins Bahram, som förälskar sig i, friar till, och gifter sig med sju prinsessor från vardera Indien, Kina, Khwarezm, Ryssland, Persien, Bysans och Maghreb - med deras samtycke. För var och en bygger han en paviljong i en färg som samtidigt symboliserar deras respektive hemland samt också veckans sju dagar och de sju himlakropparna. Varje dag besöker Bahram en av prinsessorna, t. ex. om tisdagarna den ryska prinsessan i den röda paviljongen, som i bilden (se Ill. 1 ovan till höger). Prinsessorna berättar var sin sedelärande historia för honom. Scenen med Bahram och prinsessan är i hög grad konventionell för persiskt miniatyrmåleri. Det intressanta är att det inte finns något försök att exotisera eller främmandegöra den ryska prinsessan. Bara den röda färgen skiljer den ryska från t. ex. den grekiska prinsessan, som är målad i gult. Bilden av ”det andra” anpassas efter framställningssättet till bilden av ”det egna”. Den främmande prinsessan inkorporeras sömlöst i den egna kulturen. Både bild och text andas försoning, nyfikenhet, samt aktivt utbyte under kultiverad samvaro.

Det existerar en hel del begrepp som gärna används vid tolkningen av kulturmöten. Sådana begrepp som heterotopier, ”third space” eller kreolisation pekar på gränser, liminalitet, gränsområden och dylikt. Det tycks ofta tas för givet att det skall existera en stark åtskillnad mellan ”oss” och alteriteten, ”de andra”, och att en tydlig demarkationslinje är av nöden i varje definition av kulturutbyte. Hur skulle det vara om man valde att fridfullt inkorporera ”det andra” i sin egen världsbild? Bland andra Michel Foucault har gett oss begreppet ”heterotopi”, en motbild, eller bättre, bilden av en mot-ort. En ”heterotopi” är ett idealiskt ordnat eller projicerat rum, som kan men inte behöver existera, som är distanserat från vardagsmiljön genom rites-de-passages, övergångsriter. Övergången implicerar att man vandrar över en gräns. Den moderna semesterresan är oftast ett mot-orts-sökande. Bara att vandra är att leta heterotopier. Foucault verkar mena att man behöver en ”mot-ort” för att konsolidera och definiera det egna.

Begreppet ”Third Space” härstammar från Homi Bhabha. Med det menar han själva sömmarna mellan kolliderande kulturer, gränsområdet (”liminal space”), ”som låter något nytt uppstå, någonting nytt och oigenkännligt, ett nytt område för förhandling om betydelser och representationer”. Bhabha säger att han i sammanhang med kulturella skillnader gärna placerar sig just i sömmen, i liminaliteten, i det produktiva ställe, där kulturen uppträder som skillnad i alteritetens anda. I detta ”område mellan världarna” formas och reformeras nya kulturella identiteter i ett ständigt tillstånd av blivande.

Konstnärer som arbetar i det ”tredje rummet” talar om den kreativa egg som uppstår när man vistas på en plats som samtidigt är ens hem och inte är det. Benämningen ”det tredje rummet” förkroppsligar Bhabhas uppfattning om hybriditet. Två ursprungssituationer konsolideras i en tredje situation, nämligen hybriden. De två ursprungen är inte viktiga, verkar Bhabha säga, det är det tredje tillståndet som för potentiell förnyelse med sig. Men detta tillstånd verkar i mina ögon ambivalent och ångestfyllt.