Språkliga funderingar

Av Mia Skott
Publicerad:2012-09-25 16:15

7 september 2012

Jag sitter i Historicums lilla bibliotek. Dess tidigare imponerande bestånd har genom en omfattande omplacering till universitetets gemensamma humaniorabibliotek Karin Boye reducerats till dryga femtio hyllmeter.  Men av de böcker som finns kvar är de flesta vackra, gamla och läderinbundna i nyanser som några av löven i Engelska parken här utanför redan börjar skifta i denna tidiga septembermånad.

I dessa böcker har historiker genom tiderna försökt göra sig förstådda och övertygande med sina ord – språket har varit ett centralt verktyg för att förmedla historisk vetenskap. Och mycket passande sitter jag i detta bibliotek eftersom mitt första skrivgruppsmöte börjar om en liten stund. På Historiska institutionen har vi nämligen sedan förra terminen etablerat ett antal skrivgrupper.

Konceptet är inspirerat av Helen Sword som gav ett föredrag på Uppsala universitet förra året, och i år har hon kommit ut med en bok Stylish Academic Writing samt har en websida The Writer’s Diet med praktiska tips och råd. Det finns fyra skrivgrupper med tre till fyra medlemmar i varje (både disputerade och doktorander). Varje grupp träffas ungefär en gång i månaden med det uttryckliga syftet att diskutera språket och framställningen i varandras texter som får vara max fem sidor. Det är alltså inte det vetenskapliga innehållet som ska ventileras och debatteras utan just språket och framställningen – flyter texten, kan dispositionen förbättras, grammatiken korrigeras, meningar förenklas, tydligheten skärpas? Och texten kan vara allt från ett konferensabstract till ett avsnitt ur sista versionen av en bok innan tryckning. Varje skrivgruppsdeltagare ger en positiv och en konstruktiv kommentar per text som diskuteras totalt i max femton minuter.

Förra terminen hade jag inte möjlighet att vara med i en skrivgrupp eftersom jag var tjänstledig några månader för min forskning om Anna Maria Thelott. Men nu skriver jag hela dagarna: abstracts till konferenser, bearbetar boken om Anna Maria, författar avhandlingstexter och artiklar, skriver den här ”forskardagboken”, samt framställer kortare texter av olika de slag för institutionens aktiviteter inom samverkan (jag är ordförande för institutionens arbetsgrupp för Samverkan med samhället). Och jag vill bli bättre på att skriva, att kommunicera mina idéer, min forskning och dess resultat i ord. Jag vill utsätta mig för kritik, och det med fog, för när jag för dryga fyra år sedan kom tillbaka till Sverige efter nästan tretton år i England, fick jag kommentarer som att ”du håller på med mycket intressanta saker, men du skriver som en kratta”. Svengelska har inte varit lätt att arbeta bort, och den dyker fortfarande upp ibland i en meningsuppbyggnad eller i ett uttryck.

Samtidigt tycker jag att det är viktigt att man hela tiden tränar på och förbättrar förutsättningarna för sin språkliga framställning. Främst av den anledningen att språket är det självklara verktyget för oss humanister för att presentera forskningsresultat, främst i artiklar, konferenspapers, monografier och antologier, men också i andra textformer till allmänheten. Om vi kan beskriva vår forskning på ett tydligt och effektivt sätt kan vi inte bara göra oss förstådda, vi ökar också chanserna markant till att övertyga om forskningens grad av vetenskaplighet och dess relevans.
Så när jag fick höra de mycket positiva erfarenheterna som mina kollegor upplevt av förra terminens skrivgrupper, ja då ville jag också vara med. Jag är mycket laddad och nyfiken. Och nu kommer de andra skrivgruppsmedlemmarna, jag fortsätter att skriva mer sedan…

***

... och åh vilken fantastisk upplevelse! Jättebra kommentarer, konstruktiva och positiva om vartannat. Jag känner mig stärkt i det jag är bra på, och vet inte bara vad jag behöver ändra på i just min specifika text jag presenterade den här gången (ett abstract), utan jag har också fått några bra hållpunkter att tänka på när jag författar andra texter.
Vi i gruppen bidrog med varierade kunskaper, och genom olika akademiska och andra erfarenheter i bagaget gav vi också olika perspektiv på språket. Men det vi har gemensamt är att vi är sprungna ur samma disciplin – trots att våra ämnen spänner över 400 år och behandlar olika delar av samhället – och är då bekanta med begrepp och förstår vår gemensamma kodex. Vi var dessutom öppna och ivriga att lära av varandra, och den sammanfattande kommentaren vid mötets slut var att skrivgruppen erbjöd ett oerhört roligt sätt att försöka förbättra sin språkliga framställning på.

Jag ser redan fram emot nästa möte om en månad!

Hälsningar Mia!