Den Röda boken

Av Mia Skott
Publicerad:2013-03-04 15:49
Den röda boken.

Röda bokens baksida. Foto: Mia Skott.

Jan på workshop.

Jan von Bonsdorff talar vid middagen på workshopen vid Kungl. Vitterhetsakademien. Foto: Mia Skott.

4 mars 2013

Ni kanske tror att när en humanist arbetar med ett projekt ligger allt fokus på just detta enda väl avgränsade arbete. Att man konsekvent sållar det man hittar i arkiven, litteratur lånas endast i helt eller nära angränsade forskningsområden, och att kollegor man rådfrågar också de är helt inriktade på ens smala, väldefinierade projekt. Som den effektiva och resultatdrivna forskare man är finns inga andra lockelser, villospår är ett helt okänt koncept.

Nej, så är det ju självfallet inte. I alla fall inte för mig. När jag började doktorera för nästan tre år sedan var ämnet glasklart – den tidigmoderna stadsbyggnadsprocessen ur ett underifrånperspektiv med Uppsalas gatureglering 1643–1670 som empiriskt objekt. Drivkraften var stark, ämnet var mitt och jag var både teoretiskt och empiriskt fascinerad.

Trodde jag, tills jag stötte på Anna Maria Thelott (c1683–1710) och allt vändes upp och ned. Jag insåg snabbt vilken fascinerande kvinna hon var och jag lyckades få ett stipendium för att forska och skriva en bok om henne, vilket resulterade i att jag tog tjänstledigt från avhandlingsarbetet. Konsekvensen av detta var att jag drogs in i en spiral av helt oförutsedda händelser. Det som fascinerade mig mest var hennes förvånansvärt stora handlingsutrymme, hennes möjligheter till att få en utbildning och vara professionellt verksam som kopparstickare, träsnidare, målare och illustratör. Jag grävde i arkiven, jag spann som en katt och skrev en bok som jag nu bearbetar klart.

Men det slutade ju självfallet inte där. För under kontextualiseringen av Anna Marias verksamhet fann jag att det fanns fler kvinnor som likt henne var verksamma inom måleri och gravyr under första hälften av 1700-talet. Dessa kvinnor visade på en imponerande talang, styrka och handlingsfrihet, i princip okända för dagens akademiska publik, och därmed också för allmänhetens. Vad göra? Dessa kvinnor måste ju lyftas fram, förklaras, förstås, eller hur? Och inte bara för deras egen skull, utan också för att deras liv kan bidra till den forskning som visar på att kvinnans ”naturliga” plats inte alls var i hemmet under tidigmodern tid.

Resultat blev att jag bytte avhandlingsämne i maj förra året för att forska om dessa kvinnor istället för gaturegleringen av Uppsala. Men precis innan beslutet togs, lockades jag in på ett annat sidospår som först var direkt relaterat till Anna Maria-projektet men nu har fått en helt egen berättigad existens.

Ett av mina bollplank i Anna Maria projektet har varit Per Dahl, arkivchef vid Nordiska museets arkiv. Över en lunch på Rosengården, Historiska museets restaurang, berättade han hur han hade stött på en 300-sidig mönsterbok – en slags skissbok – som såg ut att vara från tidigt 1700-tal och viktigast, han hade funnit namnet ”Thelott” i den. Var inte detta av intresse för mig? Det är klart det var och fyndet finns med i boken om Anna Maria.

Men den Röda boken, som den har kommit att kallas, var komplex och inte alls lätt att vare sig attributera eller förklara. Så härom veckan organiserade Jan von Bonsdorff, redaktör för En historikers vardag tillika professor i konstvetenskap vid Uppsala universitet, Per Dahl och jag en workshop vid Kungl. Vitterhetsakademien om den Röda boken. Ett potentiellt stickspår har utvecklats till en kulturhistorisk angelägenhet som över tjugo svenska seniora humanister är involverade i att lösa – vem gjorde den Röda boken, varför och hur?

På workshopen var historiker, konsthistoriker, konstvetare, heraldiker, textilvetare, latinare, litteraturvetare, museiintendenter, arkivarier, konservatorer, botanikhistoriker, ja alla möjliga specialiteter var samlade i dagarna två på Kungl. Vitterhetsakademien på Villagatan 3 i Stockholm. Och alla behövdes i diskussionerna. Vi kom fram till många svar men samtidigt återstår flera frågetecken, så projektet kommer att fortskrida och ska resultera i en bok som jag kommer att var involverad i att sammanställa och skriva. Den Röda boken är praktexempel på hur tvärvetenskaplighet kan fungera runt ett historiskt objekt, ett fragment från det förflutna, och hur just interdisciplinariteten är en nödvändighet för att förstå och förklara tillkomsten och innehållet.
 
Jag är så stolt över att vara involverad i detta mysterium, och även om det nu blir ytterligare ett sidoprojekt parallellt med avhandlingsarbetet är jag mitt i en oemotståndlig historisk gåta. Några seniora forskare har avrått mig – Mia, gör klart avhandlingen först. Men många andra tillika seniora forskare har sagt tvärtom – det är klart att du ska göra det här Mia! Och jag är alldeles för nyfiken, jag vill vara med på dessa äventyr och jag skulle inte fullfölja dessa projekt om jag inte trodde att det skulle gå bra med avhandlingen i alla fall. Och avhandlingen var ju faktiskt ett av dessa äventyrliga sidospår från början.