Det ärliga tilltalet

Av Mia Skott
Publicerad:2012-11-07 11:36
Skrivande kvinnlig hand. Ur Anna Maria Thelotts skissbok, Carolina Rediviva, beskuren.

Skrivande kvinnlig hand. Ur Anna Maria Thelotts skissbok, Carolina Rediviva, beskuren.

6 november

Jag har varit med om två nederlag sedan förra fredagen. Detta har hänt:

Nederlag 1:
Jag håller på att redigera min bok om Anna Maria Thelott och förra onsdagen då jag var i Stockholm tog jag varje stund i akt – på tåget, på det franska cafét på Iversonsgatan, i Kungliga Bibliotekets specialläsesal när jag väntade på beställda dokument – att skriva om prologen till boken. För jag kom på en idé, och jag tänkte att den var bra.

Denna idé, som var bärande för hela prologen, ja den krävde en ganska rejäl omskrivning. En omarbetning som innebar att berättelsen om hur något var – mitt första möte med Anna Maria – skrevs om. Men det var en sådan fin idé, som en poetisk tanke, jag skapade en vacker bild, ett skimrande scenario. Och när jag väl hade börjat skriva om, ja då flätade jag in skeenden och lukter och färger, ord lades på ord, meningar strukturerades så att de flöt in i varandra, och så där vävde jag på så fort tillfälle gavs. Det var riktigt roligt. Jag kände mig som en riktig ordmakare. Men det var inte flow, det var mer en teknik, det var som om jag bemästrade ett verktyg.

Jag skickade den nya prologen till en av medlemmarna i min läsgrupp samma kväll. Och väntade förväntansfullt. Svaret kom i fredags, två dagar senare. Kortfattat var reaktionen att förra versionen var bättre, den var ärligare, och i den nya versionen var det för mycket ord. Jag tackade henne för hennes ärlighet, vilken jag uppskattade ännu mer när jag ganska snart insåg vad det var hon hade skrivit, vad hon faktiskt menade. Det vill säga att min ärlighet i den tidigare versionen av prologen var bättre, om hur mötet med Anna Maria egentligen hade gått till, och var dessutom i linje med resten av boken. Att verkligheten överträffade poesin (eller i alla fall min poesi). Att när jag skrev från hjärtat så att säga, när jag inte konstlade till det, då var det som bäst. Då drogs man in som läsare, då var man där med mig.

Nederlag 2:
I förmiddags skickade jag ett nytt inlägg för denna forskardagbok till redaktörerna, och för första gången var reaktionerna inte positiva. Inlägget fungerade helt enkelt inte. Tidigare har de som mest ändrat på ett par ord, nu föll en hel text. Men det kom inte som en chock – jag skrev till dem att det var ett ”galet” inlägg och att jag förstod om det inte fungerade. Det var ett experiment med en helt annan stil, jag försökte bemästra en form som egentligen var menad för en annan typ av forum, men jag ville testa dess gränser. Jag var en ordmakare igen, jag la på, jag byggde, jag konstruerade efter en princip, en idé.

Jag blev inte besviken över att de inte gillade det. Men jag undrade stilla för mig själv vad det var som hade gått snett.

Bästa receptet mot modfälldhet är en promenad. Så jag promenerade ner på stan där jag ändå hade ett ärende. Stegen ner för Slottsbacken och över Västgötaspången var tunga för att vara mig. Jag lät känslorna och tankarna bara flyta på. Efter att ha uträttat ärendet unnade jag mig en ta-med-latte-machiatto och gick sakta tillbaka till institutionen. Och då hände det, ungefär vid Nedre Slottsgatan. Den låga höstsolens sken kanske inspirerade mig, men helt plötsligt stod det klart vad som hänt – jag hade inte haft förmågan att kommunicera det jag ville på ett tydligt och övertygande sätt! Jag hade inte kunnat skapa en intressant text utifrån idén jag hade haft. Så enkelt var det.

Men detta var inget nederlag! Nej, av precis samma skäl som omskrivandet av prologen inte var ett nederlag. Istället hade även denna erfarenhet faktiskt tagit mig flera steg framåt – min stil definierades ytterligare, min förmåga avgränsades men samtidigt förstärktes den. Jag kan inte behärska alla stilar och min retoriska styrka är ärligheten, att berätta direkt ur erfarenheten – det ärliga tilltalet. Och i den stunden insåg jag vilket inlägg jag skulle skriva och mina steg snabbades på.