Våldsamma kvinnor
Kvinnors våldsbrottslighet skiljer sig från mäns, åtminstone som den framträder i kriminalstatistiken. Andelen kvinnor som utövar grovt våld såsom mord, dråp och grov misshandel, har varit och är fortfarande liten. Ändå saknas inte beskrivningar av kvinnor som mördar, dräper och misshandlar. Våldsamma kvinnor är återkommande representerade i mytologi, folklore, opera, litteratur och populärkultur. Kvinnor som utövar dödligt våld har i alla tider mytologiserats, demoniserats (beskrivits som odjur eller monster) och patologiserats (förklarats med sjukdom). Sedan slutet av 1800-talet har de våldsamma kvinnorna fascinerat kriminologer och psykologer och beskrivningen av dem som antingen ”mad or bad”, är återkommande i både populärkulturella diskurser och i vetenskaper som kriminologi. Cecare Lambroso, den tongivande kriminologen i slutet av 1800-talet, menade sig kunna bevisa att kvinnor är ondare och farligare än män när de blir kriminella, och deras brott grymmare. Det här synsättet har sin grund i kulturella föreställningar om kvinnan som antingen ond eller god med rötter långt tillbaka i historien (Snare 1998:33ff, Morrissey 2003:23ff). Omvärldens intresse för kvinnor som utövar våld står inte i proportion till deras antal, vare sig i dåtid eller i nutid. Uppmärksamheten på kvinnors våld måste därför förklaras i andra förhållanden såsom ett samhälles syn på kön och könsskillnader. Vad som kan konstateras i såväl vetenskapliga beskrivningar som (populär)kulturella representationer är att kvinnors våld tenderar att ges helt andra förklaringar än mäns.
Det ”nya” barnamordsbrottet
Under stor del av Västeuropas moderna historia, från mitten av 1600-talet till långt in på 1800-talet, betraktades barnamord som ett av samtidens största samhällsproblem och bekämpningen av det engagerade både kyrkan och staten. Med motiveringen att antalet brott ökade och att en ”epidemi” befarades infördes under tidigt 1600-tal en speciallagstiftning i Sverige för vad som kallades det ”nya” barnamordsbrottet. Redan av lagtextens formulering framgår att detta barnamordsbrott uppfattades som annorlunda än det som reglerades av gällande lagstiftning, de medeltida stads- och landslagarna. I dessa tänktes barnamord äga rum i en familjekontext, vanligtvis som ”barnkvävning”, ”ihjälliggning” av barnet i den äkta sängen. Ett typiskt ”nytt” barnamord kan beskrivas på följande sätt: en ung ogift kvinna hade blivit gravid efter en sexuell förbindelse med en ung ogift man; hon dolde sitt havandeskap och när barnet skulle födas drog hon sig undan och födde ”i lönn” eller ”i enslighet”, som det uttrycks i rättsprotokollen. Hon dödade barnet genom att kväva det och gömde sedan undan kroppen. När barnkroppen upptäcktes, vilket nästan alltid var fallet, hävdade kvinnan att barnet varit dödfött. Hon bevisades skyldig och dömdes till döden. Våldsmönstret kunde variera något, men var i stort likartat (Lövkrona 1999b:16f, 139ff).
Hur vanligt barnamord var och om det verkligen ökade dramatiskt är ovisst. Under perioden 1635 till 1734 anklagades uppskattningsvis närmare tjugo kvinnor per år för barnamord. Det är en hög siffra för ett så grovt brott mot bakgrund av att landets befolkning vid denna tid inte översteg 1,5 miljoner invånare. Mörkertalet är sannolikt inte så stort beroende på en stark social kontroll av unga kvinnor och det var svårt att dölja en växande mage – eller en mage som försvunnit. Av de brott som vid denna tid ledde till dödsstraff utgjorde barnamord en betydande andel; till exempel av totalt 617 verkställda avrättningar i Sverige mellan åren 1759–1778 gällde 217 barnamord (jfr. Bergenlöv 2002:264f). Lagstiftningen skärptes kontinuerligt och ända fram till slutet 1700-talet inleddes varje nytt statligt påbud som uppmanade till bekämpning av barnamord med påståendet att ”Synden i gemehn, dagh från dagh, uti denne wärdennes onde och ytterste tijd wäxer och tilltager: […], huri synnerhet i Wårt K. Fädernesland Barnemord mera än för thetta sig ypper och föröker” (Lövkrona 1999b:180ff).
Barnamord är en våldsform som entydigt har knutits till kvinnor och kvinnlighet, vilket manifesteras redan i lagarnas formulering, rättsubjektet är en kvinna. Brottet tilldelades en symbolisk betydelse och blev emblematiskt, ett tidens ”horror crime”, och efterträdde trolldomsanklagelserna (häxförföljelserna) som typisk kvinnlig brottskategori. Det utmanade den etablerade politiska, religiösa och sociala ordningen så till den grad att man även tummade på rättssäkerheten för att få kvinnorna dömda och dömde på indicier.