Att förverkliga sin dröm

Av Mia Skott
Publicerad:2012-10-29 15:38
Sista bilden i föredraget på 1700-tals konferensen. Foto Mia Skott.

Sista bilden i föredraget på 1700-tals konferensen. Foto Mia Skott.

29 oktober

När jag var dryga tjugo år var min största dröm att bli historiker eller författare, helst både ock. Men drömmens uppfyllelse kändes fjärran; jag trodde inte att jag var tillräckligt smart eller duktig, och yrkena var för ouppnåeliga – bara för några få utvalda. Så jag övergav min dröm, den som kändes så rätt i magen. Istället omstöpte jag mig yrkesmässigt till någon som människor omkring mig – sådana som jag såg upp till och som jag trodde visste mer om livet och världen än jag – uppskattade och värdesatte. Och som en uppenbar konsekvens blev mina val baserade på deras drömmar, aspirationer, tolkningar, talanger, och värdegrunder – inte mina. I sanningens namn har några av mina tidigare jobb varit otroligt spännande, och de flesta innehöll aspekter av drömmen, som till exempel skriftlig framställning i olika former och att göra utredningar, men det var inte alls fullt ut och innehållet var definitivt inte historiskt. Därför kändes det aldrig riktigt rätt, inte jag, inte skönt i magen.

Trots yrkesvalen fick jag pirret i magen ibland under de nästan femton år som förflöt. Som när jag läste en recension om en historisk biografi i The Guardian. Eller när jag likt socker lockar en myra drogs till alla fantastiska 1600- och 1700-tals miljöer i engelska byar jag besökte, och de Londonkvarter jag så ofta bevandrade – på dessa ställen där varje por i min kropp andades in de historiska vindslagen och försatte min fantasi i häftig gungning. Denna tjusning fick mitt hjärta att lätta och ljuset stiga vid min tids horisont – kanske, om jag ändå kanske kan, kanske någon gång…? Mången nedklottrad idé och tanke finns kvar på papper och i Word-dokument och i dessa kommer drömmen om att med det skrivna ordet fortplanta mina idéer, mina tolkningar, mina berättelser med historia som ledmotiv – att gräva fram det förflutna för dagens nytta – till uttryck. Dessa stunder försvann lika fort som de uppenbarat sig då vardagens krav och realiteter kom i vägen, men den bittra tomhet som de så brutalt lämnade efter sig bidrog samtidigt till den växande insikten om att det var fel arbete jag höll på med, att mitt liv egentligen var ämnat för något annat.

De ackumulerade förnimmelserna avgjorde min framtid då jag för fyra år sedan av ödets obestridliga nyckfullhet fick möjlighet att välja vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Som trettiosexåring var självförtroendet högre, och kanske framför allt rädslan att göra bort mig oerhört mycket mindre, än när jag var tjugo. Detta i kombination med min Mammas orubbliga och underbara stöd, kunde jag börja plugga på universitetet igen trots att jag var ensamstående mor. Först blev jag klar med min kandidatexamen i historia, sedan magisterexamen följt av forskarutbildningen som nu uppslukat mig i dryga två år.

Sedan jag kom tillbaka till Historicum har jag ofta känt att jag var mitt i drömmen – som när jag promenerar genom Engelska parken mot institutionen, eller när jag ”upptäckte” Anna Maria Thelott (och den upplevelsen beskriver jag ingående i boken om henne). Senaste gången jag kände så var så sent som i fredags, då jag för första gången presenterade mitt nya avhandlingsarbete mer ingående i ett större sammanhang på 1700-tals konferensen Sverige och allt det andra. Men något nytt inträffade i fredags. Det blev nämligen uppenbart att jag med min forskning bidrar till någonting större och viktigare än vad jag har trott. Visst, jag har ständigt reflekterat över relevansen – både den vetenskapliga och samhälleliga – av min forskning men reaktionerna till min presentation i fredags gjorde det så självklart. Mitt sökande efter Anna Maria Thelott och de andra kvinnliga målarna och kopparstickarna är verkligen viktig och det väcker entusiasm hos andra. I presentationen lyfte jag fram dessa kvinnor ur arkivens vrår, några såg dagsljuset för första gången på mycket länge, och jag föresatte mig att förklara vilka de var och varför de var viktiga – då som nu. Gensvaret var fantastiskt. Och då kändes det rätt i magen. Tack till alla er som var där! Allt som kommer efter denna dag är som en bonus eftersom jag har fått uppleva fullständig tillfredsställelse med min vardag som historiker. Jag vill gräva och sniffa i arkiv, den lilla arkivråtta som jag är, och presentera och skriva om mina resultat i olika former för att nå ut med det jag gör till en bred publik därför jag tycker att historia är viktigt för alla. Det var min dröm, och den är ingen dröm längre, den är en realitet.

Så om du står inför valet till gymnasiet eller universitetet (och jag vet att det är några ungdomar som läser denna forskardagbok), känn efter i magen vad det är du egentligen vill göra och vänta inte med att försöka förverkliga drömmen som jag gjorde – gör det nu! Lyssna inte på en pappa som säger att du ska bli civilingenjör när du egentligen vill skriva romaner – sök en skrivarkurs istället! Eller en lärare som säger att din mattetalang borde användas till att bli företagsekonom när du egentligen vill finsnickra möbler, pussla ihop och mäta och slipa. Eller om du vill plåstra om och ta hand om sjuka barn gör det, du behöver inte välja samma utbildning som din bästis för ni kan fortsätta att vara kompisar ändå. Eller om du har kommit in på journalistutbildningen men tvekar för då kan du inte följa med pojkvännen till USA där han ska plugga…Satsa på din dröm, det är ditt liv.

Och om du är lite äldre, det är aldrig för sent att ändra bana. Är det egentligen din dröm som du nu förverkligat, eller är det någon annans eller har du ändrat dig på vägen (för nya drömmar kan uppstå så klart)? Eller har du inte ens försökt att känna efter i magen? Titta bara på mig – bättre sent än aldrig och det är en myt att man inte kan lära gamla hundar nya tricks, det är bara inskränkta, uppblåsta och humorlösa människor som tror det. Och en sådan är väl inte du? Sök doktorandutbildningen – du är klippt och skuren som en akademiker och en fantastisk pedagog; skriv den där boken som du tänkt på så länge – din fantasi känner inga gränser och dina ord är ljuvliga i mina öron; satsa på att bli förskolärare som du egentligen vill – barn älskar dig; bli sjuksköterska – för att sådana som du behövs i sjukvården (alla dessa är verkliga exempel på folk i min egen ålder som jag har pratat med under senare tid och som funderar på ny bana men inte vet om de vågar).

Visst, jag vet, det är inte alltid så enkelt. Men tänk i alla fall till ordentligt – känn efter i magen – det kanske finns en kompromiss om kompromissande behövs. För det är ett obestridligt vetenskapligt faktum att du bara har ett mänskligt liv i vilket du har möjlighet att förverkliga dina drömmar.

Om två veckor är det dags för mitt nästa föredrag, då på ett symposium i anslutning till Nationalmuseums utställning Stolthet och fördom. Som sagt, nu känns allt som en underbar bonus, samtidigt mer betydelsefullt. Det handlar inte om något självförverkligande längre, för drömmen är verklig. Nu är det för kvinnorna, mina målare och kopparstickare, det är för deras skull jag gör det jag gör, och för att du och alla andra ska förstå hur det var att vara kvinna för omkring trehundra år sedan och vad det kan betyda för oss idag.