Lagen och världshistorien – två fall, en metod

Av Arne Jarrick och Maria Wallenberg Bondesson
Publicerad:2010-03-15 11:51

Vi har föresatt oss att försöka förstå den exceptionellt kraftfulla dynamiken i den mänskliga kulturen, det vill säga att mänskliga samhällen har förändrats och fortsätter att förändras i långt högre grad än andra samhällen av levande väsen. Att söka sådan förståelse betyder för oss både att beskriva den kulturella dynamikens grunddrag och att söka förklara dess orsaker och långsiktiga följder. Principiellt är hela världen och hela dess historia av intresse för ett projekt av detta slag. Vi inleder med ett resonemang om betydelsen av samhälleliga institutioner för den kulturella dynamiken. Därefter diskuterar vi hur man ska göra för att adekvat kunna beskriva sådana här förlopp och kunna jämföra dem med varandra. Vi illustrerar med två lagsamlingar: den babyloniska Hammurabis lag, tillkommen på 1700-talet fvt., och den kinesiska T’angkoden från 600-talet vt. Det allmänna skälet till det är att lagstiftning spelar en central roll för mänsklig institutionsbildning, det särskilda skälet att lagarna är gamla och vi vill börja från början.

Kulturen och institutionerna

Att människan är en art med en exceptionell förmåga till kultur innebär att hon genom sin historia aktivt och ofta dramatiskt har förändrat sina levnadsvillkor, trots att hon i stort sett varit sig lik i mer än 150 000 år. Och denna febriga benägenhet till förändring tycks aldrig ta slut, även om strävan till bevarande också gör sig gällande och ständigt skapar mellanmänskliga spänningar i samhällsutvecklingen.

De artegna kognitiva egenskaper som betingat människans särställning som dynamisk kulturvarelse är i huvudsak fyra:

1) en stor förmåga till nyskapande; 2) en benägenhet och förmåga att medvetet föra vidare det nyskapade till andra parad med en ovanligt stor förmåga att lära in vad andra vill lära ut; 3) en väl utvecklad förmåga att se sig själv med andras ögon; 4) en osedvanlig förmåga att i tanken handskas med företeelser och problem som är frånvarande eller dolda för sinnena. Det sistnämnda gör också att människor är så ivrigt upptagna både av sina minnen och av sina planer för framtiden.

Ur listan ovan kan flera omständigheter utläsas. För det första, samhällen, det vill säga varaktig social interaktion, kan finnas och fortleva bara om umgänget emellan människor regleras. Det sker med hjälp av institutioner. För det andra, trots att institutioner tar sig påtagliga uttryck i form särskilda aktiviteter (typ riksdagsmöten) och materiella artefakter (typ riksdagshus) är de framför allt att betrakta som ömsom fredliga överenskommelser och ömsom konfliktfyllda uppgörelser om hur det samhälleliga umgänget bör ordnas. Och som sådana är de genast mindre påtagliga. Ställ bara frågan ”Var är riksdagen när alla riksdagsmän går hem?” Svaret är inte att den är det hus som de just lämnat, utan att den finns som föreställningar i huvudet på var och en av dem. Detta är i sin tur bara möjligt om riksdagsmännen har en förmåga att i tanken hantera sådant som är frånvarande eller dolt för sinnena. Och det har de, för de är människor.

Lagar

Institutioner präglas av artegen kulturell dynamik: de bildas, upprätthålls, modifieras, rivs ned och återbyggs i en aldrig sinande ström. Lagar, domstolar och rättskipning är fundamentala inslag i denna samhälleliga ämnesomsättning. Varför? Därför att de just innebär en varaktig reglering av den mellanmänskliga interaktionen. Lagarna är ofta följden av en maktkamp mellan de människor som tänks vara lagens skapare, och kan därför ses som ett instrument för deras maktutövning. Samtidigt innebär lagarnas tillkomst en avpersonifiering av makten, vilket kan ge upphov till en begränsning inte bara av ”undersåtarnas” utan också av lagstiftarens handlingsfrihet. Och till sist: ofta är lagarna länkade till en rättskipning som sker i domstolar, vilka för sin existens kräver att rättssubjekten kan föreställa sig att de finns också när de inte är i verksamhet.