Klänning i mönstrat grönt siden med dekor av guldtrådar, 1720-talet, Bergen, Norge. Denna typ av klänning kallas för "manteau" och användes vid högtidliga tillfällen under 1720-talet. Ok-dep-01160, Nasjonalmuseet for kunst, arkitektur og design. Foto: Truls Teigen.
Kan tingen tala? Ja, naturligtvis, om än inte i gängse mening. Tingen talar, men vi väljer vad de får berätta. Vissa historier glöms bort, andra trängs undan som untellable (Shuman 2006). Åter andra skapas i ett visst sammanhang, i ett visst syfte och förlänar tingen nya betydelser. Verksamma ingredienser är här som så ofta kategorier som kön, ålder, social och etnisk tillhörighet.
Ta exempelvis den norska 1700-talsbrudklänning (se bild), som dykt upp i olika sammanhang och vars betydelser forskaren nära 300 år senare försöker kartlägga. Idag möter oss den gröna brokadklänningen med guldbroderat framstycke och släp på Kunstindustrimuseet i Oslo, där den i dunkel belysning intar huvudrollen i dräktgalleriet. Vägen hit har varit lång och vindlande och det är först under senare delen av sitt ”liv” som den börjar visas fram i modevisningar och utställningar (Hjemdahl 2014).
Första gången klänningen dyker upp på bild är i en artikel, som handlar om en dräktparad i samband med de s.k. husmorsdagarna i Bergen i augusti 1928. Från att i cirka 200 år ha framlevt sitt liv i ett familjesammanhang, där den använts som brudklänning och högtidsplagg i flera generationer, kliver den nu bokstavligt talat ut i offentligheten och blir ett inlägg i en ideologisk och kvinnopolitisk debatt. I propagandan för norskproducerade varor – klänningen är ett praktexempel på ett ”närproducerat” plagg – används den som ett flaggskepp. Men den används samtidigt som avskräckande exempel i en diskussion om hälsosamma och lediga klädesplagg för kvinnor. Några decennier senare kommer brudklänningen att inlemmas i ett museisammanhang och förvandlas till såväl kultur- som modehistoria. Den blir föremål för experters utsagor om stoff och snitt, stil och estetik. Kort sagt, den vetenskapliggörs. Men klänningen kommer också att fungera som ekonomiskt dragplåster i utställningssammanhang. Vid specialutställningar utgör den en av huvudattraktionerna, som får människor att köa och betala inträde (Hjemdahl 2014).
Den gröna brokadklänningen får exemplifiera att föremål, i detta fall ett klädesplagg, aldrig ”bara” är. Ting är inte neutrala; de laddas kontinuerligt med betydelser och används för olika syften även efter det att det ursprungliga användningsområdet sedan länge upphört. Brokadklänningen berättar bland annat om kön, status och social tillhörighet både i sin egen tid (tidigt 1700-tal) och i vår egen. Den inleder ett samtal mellan sig själv och betraktaren. Men det är betraktaren som bestämmer samtalets inriktning, eftersom vederbörandes personliga och kulturella referensramar avgör vad som är möjligt att så att säga diskutera.
Ting har också en annan funktion: de skapar och väcker minnen till liv. Åsynen av en leksak, en möbel, ett köksredskap eller, som ovan, ett klädesplagg kan med blixtens hastighet förflytta oss decennier tillbaka i tiden på liknande sätt som dofter och ljud kan göra. Åsynen av brokadklänningen får t.ex. mig att minnas när jag och två kamrater ur Östgötateaterns klädförråd fick låna 1700-talsklänningar, som använts i olika uppsättningar. Nåja, kläderna var förstås av nyare datum, men de användes i pjäser som gestaltade 1700-talet. Jag mannekängade i en rosa dröm i läroverkets aula i samband med vår redovisning av ett specialarbete, som handlade om just 1700-talskläder. Exemplet visar att minnena ofta ger sig ut på vindlande och oförutsägbara stigar. I det här fallet blir ett museiföremål en ”trigger”, som får mig att minnas händelser och stämningar under en viss period i min ungdom snarare än de studier i 1700-talets modedräkt, som jag vid samma tid ägnade mig åt.
Detta för oss tillbaka till utgångspunkten för denna betraktelse, nämligen att ting talar men att vi som betraktare i stor utsträckning bestämmer vad de får berätta. Dock händer det att ting överraskar oss, tränger sig på, gör oss nyfikna och för oss in på andra spår än vi tänkt oss. Det är det som ofta sker i forskningssammanhang. Sålunda kan en grön brokadklänning på ett norskt museum få mig att minnas mitt liv som gymnasist, men också göra mig väldigt nyfiken på just denna klännings biografi och levnadsöde.
Referenser
Hjemdahl, Anne-Sofie, 2014. Hva gjør genstandsbiografien? – refleksjoner rundt en brokadekjole og dens tider. I: By og bygd. Norsk Folkemuseums årbok. (Under utgivning.)
Shuman, Amy, 2006. Entitlement and Empathy in Personal Narrative. I: Narrative Inquiry 16:1, s. 149–155.