Mia Skott presenterar på Nationalmuseum. Foto Azul Tarazona.
Porträtt av Erik Castovis, utfört av Birgitta Stenkel år 1703, Uppsala universitet.
13 november 2012
Hörsalen på Nationalmuseum hade som mest femtio åhörare under fredagseftermiddagens symposium i anslutning till utställningen Stolthet och Fördom. Det var ett bra utfall. Och likaså var presentationerna och diskussionerna mycket intressanta och jag njöt i fulla drag av att berätta om mina kvinnor, varför de var viktiga då som nu.
Detta till trots är inte mina kvinnliga målare och kopparstickare under 1600- och 1700-talet med i Nationalmuseums utställning med undantaget av Ulrica Fredrica Pasch (1735–1796). En anledning till detta är att jag tittar på kvinnliga konstnärer även före utställningens tidsperiod som är 1750–1860. Men den största orsaken är utan tvekan att de kvinnor jag studerar inte tillhör kanon – de var enligt den gängse tolkningen inte accepterade av dåtida auktoriteter med Konstakademien i spetsen, eller av senare konsthistorieskrivare.
Och detta går igen i Nationalmuseums utställning som visar kvinnor som just var accepterade av den dåtida Konstakademien, endera som ledamöter – Ulrica Fredrica Pasch var den första invalda kvinnan år 1773 – eller utställare. Däremot – och detta är något som jag håller på att spricka av nyfikenhet av och vill undersöka och problematisera NU! – så fick många av mina kvinnor utbildning av konstnärer från etablissemanget. Jag håller precis på att skriva en avhandlingstext om detta, så jag ska inte gå in mer på det här och nu, utan återkommer i ämnet.
Jag avslutade mitt föredrag Kvinnan med penseln och filen i sin hand med att beskriva min drömutställning som jag hoppas att någon konstinstitution i huvudstaden vill stå värd för om ett par år och som då blir en andra produkt av mitt avhandlingsarbete förutom boken. På den utställningen ska alla kvinnor få vara med under min valda tidsperiod med minimumkravet att de höll i en pensel eller i en fil – det vill säga att de fått någon form av utbildning. Det blir en rättvisans utställning för alla verksamma kvinnliga målare och kopparstickare med mina forskningsresultat presenterade på ett intresseväckande sätt, ifrågasättande av föreställningarna vi har om 1600- och 1700-talet och producerat för alla typer av besökare, inte bara en kulturelit.
Ja, men ack så skevt kanske ni säger – hur kan det vara rättvist om inte männen är med? Men de har representerats i mycket större utsträckning än kvinnorna i konstens offentliga salar, och jag tror att för att möjliggöra för den nya empiriska kunskapen att verkligen få genomslagskraft behöver vi ge kvinnorna ett upplyst och eget rum, för allas betraktelse, i vilket deras gärning – och fundamentalt deras existens – lyfts fram och förklaras.
Så min drömutställning ska inte bara innehålla verk likt Johanna Thelotts överstycke i kopparstick i en bibel från tidigt 1700-tal som skulle kunna pryda en vägg i förstorat format med verktygen liggandes på en bänk bredvid som besökaren kan få röra vid och få det beskrivet för sig hur hon gick tillväga. Nej, jag vill att Birgitta Stenkels vackra porträtt av Erik Castovius från 1703 ska flyttas från dess bortglömda plats på väggen till C-salen på Carolina Rediviva (se här bredvid) för att hänga bredvid ett porträtt av hennes sonsons hustrus brorsdotter Ulrica Fredrica Pasch med ingående diskussioner i text och bild hur deras utbildning och
verksamhet kan jämföras och förklaras.
Som ny medlem i detta konsthistoriska fält tog jag med mig många fantastiskt berikande lärdomar från symposiet. Vi som presenterade undersökte, kritiserade, satte i sitt sammanhang utställningen Stolthet och fördom men inte nödvändigtvis utifrån samma perspektiv på kvinna som begrepp, konstformen och historien. Men det viktiga är att vi möttes fördomsfritt och att olikheterna berikade diskussionerna. En slutsats var vikten av att vi fortsätter att berätta om vår forskning och dess resultat. För i slutändan – tolkade jag det – har vi alla samma mål: att de kvinnliga konstnärernas plats och roll i nutid som dåtid ska vara lika självklar och tolkas utifrån samma premisser som männens och för detta krävs att vi inte bara diskuterar detta med varandra, utan också ute i den allmänna debatten. Men – och här kanske inte alla håller med – jag tror att kvinnorna behöver en extra push, som utställningen Stolthet och Fördom ger, och ett riktigt upplyst rum som min drömutställning skulle kunna erbjuda, för att dessa kvinnor överhuvudtaget ska få en chans att bli en naturlig och självklar del av vårt kollektiva medvetande och minne.