Den osynliga materien – Polhem och Swedenborg om materiens innersta struktur

Av David Dunér
Publicerad:2012-10-04 11:34

Vad består allting av? Vad är det som bygger upp världen, vad består levande kroppar och alla ting som omger människan ytterst av? Den där innersta materien, de små byggnadsblocken som allting sätts samman av, hur ser denna osynliga partikelvärld ut? Kan vi dra några slutsatser om hur den borde vara, trots att vi inte kan se den? Sedan antiken hade filosofer och naturvetare försökt föreställa sig det osynliga, försökt få grepp om materiens innersta struktur. Under den vetenskapliga revolutionen under 1600-talet kom materien att förstås som en sorts geometri och mekanik. I Sverige, i början av 1700-talet, lade uppfinnaren Christopher Polhem och naturvetaren Emanuel Swedenborg fram egna teorier om partiklarnas natur. De förställde sig dem som ärtor, kanonkulor och bubblor.

Alltsedan antiken har människan föreställt sig det ingen kan se, funderat över världens byggnad och de osynliga partiklarna som allt består av. Leukippos och Demokritos framförde på 400-talet f.Kr. en lära om atomer, oförstörbara och oföränderliga (av grekiskans atomos, odelbar) med utsträckning och rörelse, omslutna av tomrum. Andra tänkare hade andra idéer. I den antika elementläran, som kom att få stor betydelse långt fram i tiden, tänktes allt bestå av fyra grundämnen, jord, vatten, luft och eld. Därtill kunde också läggas ett femte element, etern, kvintessensen. För pythagoréerna bestod allt av tal och talförhållanden. Aristoteles såg tingen som bestående av form och materia, där de fyra elementen ställdes mot särskilda grundkvaliteter, varmt och kallt, torrt och fuktigt. Under medeltiden diskuterades atomläran intensivt, då den kunde förknippas med materialism, och den aristoteliska naturläran integrerades i en kristen världsbild. Under 1600-talet blev frågan om naturens beståndsdelar ett viktigt vetenskapligt problem. Den mekanistiska världsbilden som då växte fram sökte efter att förklara materien och rörelsen i mekaniska termer. Ytterst var allt mekanik, en geometri i rörelse. I Sverige lade naturvetarna Christopher Polhem (1661–1751) och Emanuel Swedenborg (1688–1772) fram sina teorier om den osynliga materien.

Materiens inre struktur kunde förefalla dunkel och ogripbar vid 1700-talets början. Uppfinnaren Polhem hade emellertid en konkret föreställning och menade att partiklarna som byggde upp materien i själva verket påminde om ärtor och kanonkulor. Hans assistent och kollega, den unge naturvetaren Swedenborg, liknande dem i sin tur vid såpbubblor. Båda två utgick från den runda figuren – sfären – när de konstruerade sina materiateorier. Men även andra geometriska former kunde medverka i den subtila mekaniken. Ytterst vilade all förståelse av naturens minsta beståndsdelar på geometrins former och principer. Polhems handskrivna anteckningar och utkast om materien gavs ut först på 1950-talet i ett flerbandsverk av hans efterlämnade skrifter. Samtliga av hans egna texter skrevs på svenska. Polhems latinkunskaper var mycket begränsade, medan Swedenborg var en skicklig författare på latin, lät trycka sina böcker i Tyskland, Nederländerna och England och vände sig därigenom till en bildad internationell läsekrets.

Mellan åren 1716 och 1718 samarbetade Polhem och Swedenborg kring en rad tekniska och vetenskapliga projekt. Polhem var i riket välkänd och aktad som en snillrik uppfinnare och tekniker. Hans rykte som gruvtekniker och mekaniker spreds utanför Sveriges gränser, och han fick lockande anbud från Tyskland, England och Ryssland. Swedenborg var ännu en ung naturvetare som letade sig en väg för framtiden. Snart skulle hans naturvetenskapliga verk erhålla viss uppmärksamhet ute i Europa. Men det skulle ännu dröja länge innan han lämnade den naturvetenskapliga banan för att slå in på det som han blivit mest känd för, skådandet av andar och änglar i andevärlden, ett tankesystem som inspirerat en lång rad religiösa tänkare och skönlitterära författare ända in i vår tid, som Balzac, Dostojevski, Strindberg och Borges. Swedenborgs samling av manuskript, som nästan uteslutande är på latin och numera förvaras på Vetenskapsakademien i Stockholm, uppsattes 2005 på UNESCO:s lista över särskilt värdefulla ”världsminnen”.