Filosofin och det förflutnas äppeldoft

Av Marcia Sá Cavalcante Schuback
Publicerad:2009-09-24 09:55

Figur 1. Gustav Dorés The New Zealander är en illustration i Blanchard Jerrolds bok London: a Pilgrimage från 1892. Här skildras en sentida nyzeeländare som betraktar Londons ruiner. Han sitter på London Bridge och betraktar resterna av S:t Paulskatedralen. Detta stick av Doré är en tolkning av den moderna människans negligerande av det förflutna i framstegets era. Det förgångna framställs som döda ruiner.

Figur 2. Manfred, född 1232 i Venosa, död 26 februari 1266 i Benevento, var kung av Neapel och Sicilien.

Figur 3. Jacques-Louis David (1748-1825), Sokrates död (1787).

Figur 4. René Magritte (1898-1967), Le fils de l’homme (1964).

I sitt svar på frågan ”Vad är upplysning?” skrev filosofen Immanuel Kant (1724-1804) att den betecknar tiden där människan har blivit myndig och oberoende av traditionens auktoritativa principer. Nu var tiden kommen för henne att våga tänka själv1. Den moderna människan definierar sig själv som någon som måste lösgöra sig från sitt förflutna för att kunna bli det nya hon förespråkar med hela sitt väsen. Det här begreppet om det förflutna kan påminna om en ruin som måste överges för att det moderna ska kunna leva upp till sina löften om autonomi, om framsteg och kontroll över naturen2.

När den moderna filosofin omdefinierar sina grunder utifrån sina ideal om frihet, vetenskap och rationell kunskap förklarar den i princip den förmoderna filosofin som död. Denna döda filosofi kan visserligen överleva som sysselsättning för historiker men måste i huvudsak betraktas som meningslös för det moderna livet. Medan moderniteten tenderar att betrakta den förmoderna filosofin som död och meningslös anser förmoderna tänkare, underbyggda av Platon och Aristoteles tankesätt, att filosofin utgör en förberedelse till att dö och att vara död. Däri ligger en historisk ironi: det som moderniteten dödförklarar har redan definierat sig själv i relation till sin död. Men vore det inte just därför rimligt att närmare undersöka hur den platonska och aristoteliska tanketraditionen – denna för många ”döda” filosofi – förstår sin egen död som något eftersträvansvärt och vilka följder som en sådan inställning medför för vår egen uppfattning av det förflutna? Det kan visa sig att dessa texter leder fram till ett eget sätt att leva intill sin död och att de kan visa en väg bortom den moderna motsättningen mellan en antikvarisk historicism och en framtidsbesatt positivism. Låt oss se vad några av dessa texter kan lära oss.

En dag i mitten på 1200-talet ankom en båt till Palermo på Sicilien med värdefulla böcker som lärda araber och judar förde med sig till Europa. En av böckerna var en filosofisk dialog om Aristoteles död. Den sicilianska kungen Manfred 3 som var mycket bildad och intresserad av filosofi läste denna dialog ivrigt och lär ha översatt den från arabiska till latin4. Boken spreds därpå i det medeltida Europa under titeln De pomo sive de morte Aristoteles, Om äpplet eller om Aristoteles död5. Under mer än tre hundra år var det en mycket populär bok och man trodde att den var författad av Aristoteles själv. I en tydlig imitation av Platons dialog Faidon, där Sokrates strax före sin död för ett sista samtal med sina lärjungar6, framställs i boken Om äpplet Aristoteles på sin dödsbädd. När krafterna börjar tyna känner han doften av ett äpple som ger honom ny kraft för att föra en sista dialog om filosofins betydelse med sina lärjungar. Den döende Aristoteles hävdar att glädjen som han upplever vid dödsbädden inte har med längtan efter att leva vidare utan med önskan att leva efter döden. Denna passage i boken påminner starkt om Aristoteles definition av filosofi i hans – alldeles äkta – bok Den nikomachiska etiken. Här säger han att filosofin utgör ett försök för människan att ”bli odödlig [athanatizein] och att göra allt för att leva i enlighet med det bästa inom sig” 7. Det odödliga livet beskrivs vidare som ett liv efter döden och inte som ett liv utan död. I den fiktiva dialogen Om äpplet berättas just hur den platonska versionen av Aristoteles, en vanlig antik och medeltida bild av filosofen, inte bara accepterar döden utan eftersträvar den för att kunna uppnå odödligheten: ett liv efter döden.

Denna i arabiska, persiska och kristna färger målade dialog erbjuder en tolkning av Platons berömda ord att filosofin utgör ”självmant en förberedelse för en enda sak: att dö och att vara död” 8, vilket i första hand kan förstås som en förberedelse till att lämna denna värld och de mänskliga tingen9. Denna antika koppling mellan filosofi och död överlevde under hela medeltiden. Den verkar bekräfta en även idag vanlig bild av filosofen såsom bortvänd från världen och kroppen, någon som i sitt elfenbenstorn blir blind för det verkliga och praktiska livet10. Även när filosofen erkänner att äppeldoft kan ge kraft att filosofera, söker han sig bortom det sinnliga mot en översinnlig dimension som kan kvarstå efter döden. Sökandet bortom sinnevärlden beskrevs av Platon som idéernas kraft. Aristoteles ansåg att detta sökande var utmärkande för det teoretiska livet [bios theoretikos], vilket han förstod som ett kontemplativt liv eftersom det enbart finner lust i sig själv, har sig själv som sitt enda ändamål och därmed förverkligar sig när det vänder sig bort från världsliga, mänskliga och sinnliga ting11.
 

1.Kant, Immanuel, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?” ( Beantwortung der Frage: Was ist Aufklärung? 1784), ur Östling, Brutus (red.), Vad är upplysning? Kant, Foucault, Habermas, Mendelssohn, Heidegren, översatt av Ulf Peter Hallberg et al., (Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag Symposion, 1992).
2.Se figur 1, ovan till höger.
3.Se figur 2, ovan till höger.
4.Den hebreiska versionen av texten som Manfred förmodligen själv översatt till latin var en tolkning från arabiskan, bearbetad av Abrahan Ibn Hasdaq 1235 i Barcelona. Förutom den hebreiska versionen finns det en arabisk-persisk som översatts till engelskan 1892 av D. S. Margoliouth och som publicerades för första gången i Journal of the Royal Asiatic Society of Great Britain and Ireland. NS XXIV, s. 187-252. Den hebreisk-latinska och den arabisk-persiska versionen visar stora olikheter.
5.För en modernare översättning av texten se Liber de pomo. Buch vom Apfel. Eingeleitet, übersetzt und kommentiert von Elsbeth Acampora-Michel. (Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 2001).
6.Se figur 3 i det övre högra hörnet.
7.Aristoteles. Den nikomachiska etiken, övers. av Mårten Ringbom (Göteborg: Daidalos, 1988), s. 296. I det grekiska originalet finns denna passage i den tionde boken, 1177b 35-36.
8.Platon. Faidon i Skrifter. Bok I, övers. Jan Stolpe, (Stockholm: Atlantis, 2000), 64a, s. 222.
9.Aristoteles säger så här: ”Man behöver alltså inte lyssna till dem som uppmanar en att såsom människa tänka på mänskliga ting och såsom en förgänglig varelse hålla sig till det förgängliga. Nej tvärtom, man skall så långt det bara är möjligt försöka bli odödlig och göra allt för att leva i enlighet med det bästa inom sig”, Den nikomachiska etiken, op.cit., s. 296.
10.Se figur 4 ovan till höger.
11.”Och låt oss å andra sida anta, att tankeverksamheten i sin kontemplativa form utmärker sig genom sitt allvar och att den inte eftersträvar något annat mål än sig själv, samtidigt som den är förenad med en typisk lustupplevelse”, 1177b 1, s. 295. Aristoteles, Den nikomachiska etiken, s. 295. I den grekiska texten 1177b 1.