Skrivandet har sin tid och plats

Av Mia Skott
Publicerad:2013-01-28 16:28
Solbadet

Solbadet. Foto: Mia Skott.

Havspaviljongen.

Havspaviljongen. Foto: Mia Skott.

Ledsna liljor.

Ledsna liljor. Foto: Mia Skott.

28 januari 2013

Jag har inte haft möjlighet att konsekvent bearbeta bokmanuset om Anna Maria Thelott (1683–1710) sedan de helt underbara veckorna på Ellen Keys ”Strand” vid Vättern i somras där fyra kvinnliga stipendiater åt gången ges möjlighet till arbetsro. Men till min lycka tilldelades jag ett fint stipendium innan jul för att just skriva klart boken.

Minnet var fortfarande starkt av hur bra det gick att arbeta på ”Strand”. Att vakna av solen och Vätterns vågor klockan sex på morgonen och med lätta fötter ta de tre stegen från sängen över det vackra trägolvet till skrivbordet och sätta på datorn för att skriva. Efter någon timme yogade jag och gick ner till det vackra köket för att äta frukost. Jag skrev jag fram till lunch – ibland följt av en promenad – och arbetade sedan vidare fram till att det var dags att ta ett glas vin på Solbadet (se bild) runt fem. Eller ibland till och med ända fram till den gemensamma middagen vi stipendiater hade runt sju, ofta intagen i Paviljongen (jag döpte den till Havspaviljongen, se bild).

Det var denna härliga rutin jag hade i åtanke när jag planerade hur jag skulle arbeta klart med Anna Maria-boken denna januarimånad hemma. I en lugn och metodisk bubbla skulle jag befinna mig, fokuserad och helt allena. Bara lite störd av rutinen som vardagen hemma i stan med barn innebär, men det är väl lätt att navigera, framför allt när man är så taggad, inspirerad och lycklig. Eller hur?

Den där underbara känslan av att tillvarata lugnet i kroppen och alertheten i hjärnan efter skön sömn som jag gjorde på ”Strand”, den där möjligheten att fånga de där krispiga klara idéerna som för mig alltid uppenbarar sig på morgonen och att direkt formulera dem i ord efter ett par steg – det går inte i januari! Min dotter ska väckas, göras frukost till och skjutsas till skolan. Och jag måste erkänna att jag helst inte vill cykla till skolan i pyjamas med henne, så även jag behöver piffas upp lite. Allt tar tid och utgör hinder i min morgonflow. Helt legitima aktiviteter som de är, kvarstår faktum: de är inte bra för skrivandet. Men jag kämpar på. Efter att jag lämnat av min dotter åker jag hem, sätter på kaffet och tar ett djupt andetag – nu ska jag få ro, nu ska manuset bearbetas. Åh vad roligt det ska bli!

Jag kan inte sitta i arbetshörnan (halva sovrummet med skrivbord och bokhyllor som vetter mot vackra Övreslottsområdet i Uppsala). Det är för rörigt med papper och böcker, och det skulle ta minst en dag att gå igenom, vilket jag absolut inte har tid med. Så jag placerar mig vid köksbordet istället, en plats som ofta ingjuter inspiration och lugn vid aftonsskrivstunden.

Det är högar med DN på köksbordet, mina vackra pelargonier ser ut att behöva vatten, liljorna står ledsna i sin vas (se bild). Bakom ryggen tonar disken upp sig. Pusslet jag och min dotter började med för över en vecka sedan ligger fortfarande halvklart kvar på vardagsrumsgolvet, precis lagom gäckande i min högra ögonvrå. Tvättkorgen är överfull, och jag vill så gärna ha på mig den där blommiga klänningen imorgon då jag ska på ett seminarium i Stockholm, men den är smutsig. Ska jag gå ner till tvättstugan och bara kika om det kanske möjligtvis finns en tid ledig i eftermiddag?

Dagen efter sätter jag mig på institutionen istället. Jag tycker mycket om mina kollegor och jag trivs oerhört bra i arbetsmiljön som både är intellektuellt och humoristiskt stimulerande. Inte bra för skrivandet alltså. Det går några dagar. Jag åker lite till Stockholm på möten och för studera saker på Kungliga biblioteket. Jag förbereder en workshop om en nyfunnen skissbok från 1700-talet som jag organiserar med några andra på Kungliga Vitterhetsakademien i februari (mer om detta spännande projekt kommer snart). Och helt plötsligt är det flera små avhandlingstrådar jag måste dra i.

Efter ungefär två veckor slår insikten om att jag faktiskt bara har bearbetat dryga tio sidor mig mycket, mycket hårt i huvudet. Sidorna är onekligen bra, men det går alldeles för långsamt. Jag känner mig modfälld. Stipendiepengarna känns outnyttjade, eller i alla fall inte tillräckligt utnyttjade. Börjar känna lite panik, hur ska jag hinna bearbeta ungefär de 2/3 jag har kvar av boken till slutet av månaden? Och det är mer svett i perfektionistens och det kluvna samvetets panna. För det är inte bara Anna Maria-boken som jag har att tänka på, avhandlingen är minst lika viktig och den ligger i träda medan jag bearbetar boken. Känner starkt att det är så synd att jag inte kan tillvarata den energi och de idéer jag inhämtat för arbetet med mina kvinnliga kopparstickare och målare under höstens fantastiska konferenser och seminarier, se mina inlägg med titlarna ”Kvinnoperspektiv på en torsdag”, ”Att förverkliga sina drömmar” och ”Stolthet och ingen fördom”.

Identifierar äntligen en plan. Bestämmer mig för att bearbeta boken på förmiddagarna och arbeta med avhandlingen på eftermiddagarna fram till slutet av februari. På Kungliga biblioteket finner jag skrivro i läsesalen och spännande avhandlingsmaterial i specialläsesalen. Och andra dagar sitter jag på institutionen och stänger dörren ordentligt. Det är bara att göra, att plöja, och framför allt att njuta av att jag simultant arbetar på två otroligt spännande projekt. Känner mig nöjd, trots att lösningen tog lite att finna.

Och ingen rutin är huggen i sten utan lärdomen är att man inte ska blint tro att man kan återuppliva rutiner från andra miljöer under andra förutsättningar. Allt har sin tid och sin plats, och med lite försök och finurlighet kan man hitta just den rätta balansen.

PS. Detta inlägg skrev jag på söndagsförmiddagen medan min dotter var på gymnastik. Man får också ta tillvara alla lämpliga tillfällen som står till buds och helt enkelt ignorera tidnings- och tvätthögar…