När får historikern tiga?

Av Mia Skott
Publicerad:2013-03-07 16:41
Vasaskeppet.

Vasaskeppet. Foto Mia Skott.

7 mars 2013

Min dotter tittar nyfiket på mig. Kan jag svaret? Jag nickar. Hon manar mig att räcka upp handen, men jag gör det inte. När guiden ställer en ny fråga till skaran av besökare som står i en halvcirkel runt honom, tittar min dotter åter uppmanade på mig – kan jag svara nu då? Jag förmedlar en svårtolkad skakning på huvudet. Hon tittar ifrågasättande och lite skeptiskt på mig men verkar acceptera min spelade förvirring och vänder ryggen till.

När visningen är över går hon resolut fram till den unga manliga guiden och väntar tålmodigt medan några andra giriga besökare bland annat får veta hur lång tid det tog att bygga Vasaskeppet (två år tydligen). Till sist är det hennes tur, men då ser hon plötsligt lite blyg ut så jag hjälper henne på traven med att fråga henne högt vad det var hon ville fråga guiden. Modet kommer tillbaka och med klar hög röst säger hon ”Min mamma är historiker”, sedan vänder hon sitt lilla söta sjuåriga huvud upp mot mig och ler stort. Den unge guiden rodnar lätt och säger ”Oj då, då vet nog din mamma mer om ämnet än jag.” Jag svarar att nej så är nog inte alls fallet. Men visst hade jag några anmärkningar, men jag yppar dem ej utan tackar för en bra visning och tar istället min dotter i handen och går därifrån.

Varför? Jo, därför vi var på en mysig lördagsutflykt i Stockholm och jag var lite trött. Vasamuseet var dagens andra anhalt – vi hade redan varit på Moderna museet för att se Hilma af Klint-utställningen (vilket blev en ganska dramatisk upplevelse då min dotter och min väninnas son hade olika uppfattningar om hur mysterievandringen skulle genomföras, men jag rekommenderar den varmt till alla). Så ”historikermamman” orkade vare sig svara på den otvivelaktigt kunniga Vasa-guidens strödda interaktiva frågor eller gå in i en diskussion med honom om att han kanske hade generaliserat lite väl mycket ett par gånger. Jag var dessutom vid sena eftermiddagstiden hungrig och suktade efter sillen och potatisen som serveras i Vasamuseets restaurang. Men när vi lämnade guiden log jag ändå stort för det kändes så fint att min dotter inte bara verkar förstå vad jag gör, hon är uppenbarligen stolt över det också. Så för hennes skull ska jag vara mer talför nästa gång vi är på en visning tillsammans, hon får ju inte tappa tron på mig.

Frågan som jag ändå inte kan släppa är vad jag har för ansvar som historiker när jag som privatperson deltar i en publik aktivitet. För visst tycker jag att det är viktigt att inte felaktiga tolkningar eller missvisande information sprids (även fast jag säkert gör det själv ibland – man kan inte veta allt – men då blir jag bara tacksam över om någon som vet mer korrigerar mig). Men borde jag alltid, i alla sammanhang vare sig delaktig som professionell eller privat person, försöka bidra med en mer ”korrekt” bild av eller förklaring till ett historiskt skeende eller problem? Nu var det i ärlighetens namn bara några generaliseringar jag reagerade på denna gång, men ändå, hade jag rätt att tiga?