Modernt och förmodernt

Av Alf Hornborg
Publicerad:2009-05-28 19:18

Såväl i dagligt tal som i humanistisk och samhällsvetenskaplig litteratur hänvisas ofta till det ”moderna” samhället, ”moderna” människor, ”modern” konst och så vidare. Diskussionen om vad som egentligen är modernt tog fart på allvar när det på 1970-talet hävdades att det moderna var på väg att ersättas av ett postmodernt tillstånd. Samtidigt använde bland annat historiker och arkeologer begreppet ”förmodernt” för företeelser som ännu inte påverkats av det moderna. Riksbankens Jubileumsfond har inrättat en särskild områdesgrupp för forskning om ”förmodernitet”. Hur ska vi då definiera vad som är modernt respektive förmodernt? Här görs ett försök att besvara frågan, delvis med hjälp av jämförelser mellan vårt eget samhälle och inkariket.

Människoskapade "svartjordar" i Amazonas som uttryck för traditionell ekologisk kunskap. Amazonas indianer kunde redan för tre tusen år sedan förbättra de magra regnskogsjordarna och bruka dem på långsiktigt hållbart vis.

Hur ska vi definiera ”modernt” och ”förmodernt”?

Det enklaste och vanligaste svaret är att definiera det moderna tillståndet (modernitet) kronologiskt, som en historisk period med början och slut. En sådan definition kan användas för att jämföra samhällen, individer och kulturyttringar från olika tidsepoker. En svårare men mera precis definition skulle utgå från det moderna tillståndets strukturella kännetecken, oavsett tid, plats eller andra sammanhang. Den skulle karakterisera modernitet utifrån exempelvis sociologiska och filosofiska kriterier snarare än tidsperiod. Med en sådan definition vore det möjligt att beskriva vissa företeelser för två tusen år sedan som moderna, medan det i vissa sammanhang ännu idag går att hitta sådant som är förmodernt. Det är detta sätt att närma sig modernitet som ligger till grund för de resonemang som följer.

Även om vi väljer att definiera den i strukturella termer är det givet att moderniteten har en historia. När vi skildrar dess framväxt kan vi inte undgå att hänvisa till konkreta skeenden i tid och rum. Det är vanligt att utgå från de högre samhällsklasserna i 1600-talets Västeuropa som utgångspunkt för det moderna. Mycket av det som vi idag förknippar med modernitet verkar ha sitt upphov i denna tid, plats och samhällsgrupp, för att sedan spridas till andra världsdelar och samhälleliga sammanhang. För att nyansera bilden måste vi emellertid påpeka att många av de idéer och förhållningssätt som det är fråga om hade rötter mycket längre tillbaka i tiden och i andra områden än 1600-talets Västeuropa. I denna tid och plats återupplivades genom renässansen mycket av den idétradition och det övriga kulturarv som långt tidigare hade präglat det antika Rom och Grekland. Antikens medelhavskulturer kunde i sin tur spåra viktiga element till ännu tidigare civilisationer i Mellanöstern och Mesopotamien. Ändå är det i 1600-talets Europa som dessa företeelser integreras i ett utbrett samhälleligt tillstånd som kan kallas ”modernt”.

Dualism, likformighet och expansion

En strukturell definition av modernitet skulle kunna utgå från många olika kriterier, men de flesta har det gemensamt att de anger särskilda mönster i människors världsbild och sociala relationer. Ett möjligt sätt att beskriva dessa mönster är att se dem som uttryck för tre besläktade idékomplex som tillsammans ganska väl ringar in ”det modernas” väsen. För enkelhetens skull kan vi kalla dem:

1. Dualism

2. Likformighet

3. Expansion

Det första begreppet, dualism, syftar på den upplevda klyftan mellan subjekt och objekt som vi brukar förknippa med Cartesius, inte för att han uppfann den utan för att han så tydligt kunde formulera den. Kanske hör den ihop med stadsbaserade civilisationer i allmänhet. Dess moderna, västerländska variant verkar ha vuxit sig stark i samband med en tilltagande alienation – åtminstone hos den ekonomiska och intellektuella eliten – i 1600-talets Europa. Marknaden och staten ryckte allt oftare upp människor ur sina lokala sammanhang. Uppbrottsberedskap och ”platslöshet” kom att prägla allt fler människors liv. Det fysiska landskapet blev för många en vy, tvådimensionellt och i grunden främmande. Med denna grundläggande klyfta mellan subjekt och objekt följde en rad besläktade dikotomier: klyftorna mellan människa och natur, ande och materia, medvetande och kropp. Samtidigt kom dessa dualismer att uttrycka en återkommande maktrelation, i vilken den ena polen förväntades kontrollera, disciplinera och exploatera den andra. Civilisationshistorikern Norbert Elias har visat hur 1600-talets hovkultur kom att premiera den disciplinerade kroppen. ”Självbehärskning” är att låta medvetandet ”härska” över kroppen. På analoga sätt skulle människan härska över naturen, mannen över kvinnan, vuxna över barn och Europa över kolonierna. Dualismen blev en grundförutsättning såväl för det instrumentella förnuftet som för den moderna makten.

Samtidigt blev dualismen en förutsättning för föreställningen om en objektiv, helt igenom materiell verklighet väsensskild från – och immun mot – alla former av subjektivitet. Kategorin ”det materiella” kom att ersätta en transcendent Gud som den yttersta sanningen och som garant för ordningen i universum. Stephen Toulmin har föreslagit att vad som drev Cartesius tänkande var en intensiv längtan efter visshet, en längtan som bör förstås mot bakgrund av 1600-talets segslitna och uppslitande kamp mellan katoliker och protestanter, en kamp som handlade om tolkningsföreträde. Med idén om objektiv kunskap följde anspråket på den absoluta sanningen, löftet om att få tillgång till det privilegierade perspektivet. Dualismen är ytterst en existentiell problematik, framsprungen ur upplevelser av självets – och Guds – utanförskap. Det är betecknande att vi skulle kunna se främlingskapet och ovissheten som den gemensamma grogrunden både för den moderna makten och för den moderna vetenskapen. Individens alienation och lustfyllda frigörelse från tradition och hävdvunnet förtryck är två sidor av samma mynt och utgör återkommande teman inom modern konst och litteratur. Men som frigörelseprocess betraktad har moderniseringen haft både vinnare och förlorare. Sociologen Zygmunt Bauman har påpekat att individens rörlighet i den moderna globaliseringen är en fördelningsfråga. Medan vissa kategorier av människor har blivit friare att röra på sig har andra blivit desto mera bundna och begränsade. Liknande iakttagelser kan göras beträffande exempelvis köpkraft, teknik, utbildning, säkerhet, hälsa och miljö. I den mån det moderna tillståndet är en fördelningsfråga måste slutsatsen bli att det inte kan bli universellt tillgängligt. Eftersom universalism är en av modernitetens ledstjärnor föreligger här en svårlöst inre motsättning