Kommentera avhandling sent: Ja eller nej?

Av FHP
Publicerad:2015-09-23 10:48

Hej!

Jag har hamnat i en lite prekär situation (akademiskt alltså). Saken är att jag har börjat läsa en kamrats avhandlingsmanus, och det har dykt upp ganska mycket som jag skulle vilja diskutera och det skulle nog egentligen behöva resultera i en del ändringar. Jag har sagt att jag ska skriva kommentarer och skicka till henom, men på grund av jobb helt enkelt inte haft tid att börja göra detta förrän nu. Och det är nu bara några veckor kvar tills den ska till tryck. Kommentarerna som jag har är av den typen man nog inte vill ha några veckor innan tryck, om man säger så.

Så nu är jag rådvill. Mitt samvete kommer nog i slutändan inte tillåta något annat än att jag skickar kommentarerna. Jag är inte sån att jag klarar stå och blåljuga och säga att "nä, jag fick aldrig tid till att kolla på det". Du kanske kommer tänka som alla verkar göra, om jag inte kan "linda in det" etc etc. Dels så är det inte riktigt tillämpligt, utan det här är frågor som behöver diskuteras för jag har inte så mycket konkreta förslag på ändringar (och att inte skriva vad jag tycker blir också att ljuga). Givetvis uttrycker jag mig redan diplomatiskt och sakligt  (faktiskt!). Dessutom så tjänar det ingenting till att behöva lirka för det är ju faktiskt en avhandling och tiden är också ett problem redan som det är. Och det här är alltså saker som behöver diskuteras fram. Jag har som sagt inte väldigt konkreta förslag utan hen och jag skulle behöva sitta ner på tu man hand. Jag är inte riktigt säker på vad hen får ut bara av att få mina skriftliga kommentarer heller. Skickar jag så är jag lite rädd för hur hen kommer ta det. Det här skulle hen och jag gjort för länge sen, som en löpande diskussion.

Jag vet inte riktigt vad jag vill att du ska svara, nu fick jag i varje fall skriva av mig för någon som kanske förstår. Kanske vill jag veta hur jag ska göra och hur du tror att hen kommer att reagera. Kommer det vara "okej, nu sätter vi oss ner och går igenom det här och går inte hem förrän båda är nöjda, klart att vi hinner" för i så fall skulle jag absolut ta mig tid att göra det. Eller så kommer det vara något mindre konstruktivt.

Tacksam för snabbt svar

Grubblaren



Kära/e Grubblare,

Din moraliska kompass verkar leda dig helt rätt här. Visst är det sent, men det kan inte hjälpas, du har ju faktiskt inte haft tid. Det riktiga är dock att inkomma med kommentarer, och föreslå ett möte där ni kan diskutera. Har man synpunkter, som på något sätt är konstruktiva (alltså inte bara GUUUUUU' VAAAA’ DÅÅÅÅÅLIT) så har man en skyldighet att framföra dessa, det är liksom grejen med att vara del av Res Publica Litteraria.

Historiskt sett var Res Publica Litteraria alltså det vidsträckta intellektuella och akademiska nätverk som spände över Europa och bitvis även nya världen. Framför allt byggdes det av brev, men även besök. Det var en slags självutnämnd gemenskap av lärda män och kvinnor, som sträckte sig över nationsgränserna, i vilken man respekterade skillnader i språk och kultur, ofta främjat av latinet. Denna gemenskap bildade en slags metafysisk stat: Res Publica Litteraria. Ursprunget till begreppet är okänt, det dyker upp på 1600-talet, och då detta inte var någon slags faktisk akademi utan ett mentalt tillstånd, blir det än svårare att avgöra var och hur det uppstod. (Här kan man komma in på en diskussion om privat/offentligt etc. men vi struntar i det just nu.)

Att i brev och i utbyte av texter förmedla nyheter, idéer och strömningar, samt även ge kritik, var att visa sitt engagemang i denna andliga stat. Allt byggde på just detta utbyte; när ett brev eller en text skulle reciprocieras, var det en slags social skuld som skulle återbetalas. Man gjorde inte detta på något sätt i formell mening, utan som en god medborgare i Res Publica Litteraria. Det handlade öven om att vara en god vän med lojaliteter – medborgarskapet och vänfastheten var omslingrade. Entusiastiska och vänliga forskare brevväxlade om sina historiska och filologiska rön, och ambitionen var hållbara och neutrala kommunikationskanaler. Genom detta lät man det humanistiska idealet överskrida gränser och konflikter.1

Det här var den historiska bakgrunden, och något liknande existerar även idag, om än organiserat och monetariserat i tidskrifter och maillistor. Även om denna organisation finns, så är det alltjämt även ett andligt och mentalt tillstånd, där man vill sprida information, framföra kritik och föra vetenskap framåt. Nog om detta.

Det kan vara bra att betänka att man sista tiden innan inlämning är stingslig. Man är förvisso även i något slags hyperrymdstillstånd där man ser klarare än någonsin och din kamrat skulle eventuellt kunna göra intressanta saker av dina kommentarer. Jag förordar å det starkaste att du skriver till henom snarast, om du nu inte redan gjort det, och föreslår en dejt till vilken du har med en del skriftligt underlag. Du har en skyldighet, och även om hen eventuellt blir sur, vilket jag inte tror, men som du dock riskerar, så har du gjort något bra och hedervärt.

Jag fick en gång ett "klart" manus från en god vän att läsa inför henoms slutseminarium och blev bara några sidor in fullständigt förskräckt, ty det var så dåligt. De två första kapitlen sög helt enkelt, det tre sista var betydligt bättre, men dessa två första var skrämmande, inte bara i sin ogenomtänkthet, slappa struktur och grundläggande läsningar utan även i sitt allmänna slarv och bristande akribi. Jag brottades ett bra slag med detta, men jag gav henom slutligen ett noggrant kommenterat manus, där jag inte skrädde orden, dock var jag på intet sätt frän eller otrevlig, utan jag försökte vara saklig och tydlig och sätta saker i sammanhang, SAMT ösa beröm när jag tyckte något var bra eller fungerade. (Ibland lackade jag dock ur, som vid det hundraelfte slarvfelet.) Jag skrev även ett uppmuntrande brev, om hur mycket jag högaktade henom och visste att hen skulle klara av detta. Vi är fortfarande goda vänner och hen försäkrar mig att hen inte blev ett dugg arg eller sur. Hen har fortfarande inte disputerat och omarbetar nu avhandlingen totalt, till min stora glädje. I ditt fall är det lite mer bråttom, så gör det snarast, och tar kamraten illa upp så är det dåligt av honom.

Jag kanske borde ha tillagt det i mitt drömska försvarstal för Res Publica Litteraria, att otack är den ständiga lönen, och man möts oftare med tom blick och/eller avspisningar än någon slags uppskattning. Man gör det dock för att man hängivit sig åt det rätta, det goda och det sanna, eller i alla fall någon variant på det.
Det är frustrerande att lägga tid och energi på att göra det jobb du nu tänker dig, och i detta även tygla irritation etc. Kom dock ihåg att du gör det primärt för din skull och i förlängningen för humaniora, för samhället och för vetenskapen.
 

1.Ett boktips, Antony Graftons "Worlds Made by Words", 2009.

Har du också en fråga?

Du kan ställa den via Facebook, Twitter, mail eller vanlig post (Humanistportalen, Konstvetenskapliga institutionen, Box 630, SE-751 26 Uppsala, Sverige). Finns du vid Uppsala universitet, går det självklart också bra att internposta redaktionen.

Du kommer vara helt anonym, inga namn eller kontaktuppgifter publiceras eller förmedlas, och emellanåt så ändras det i breven för att säkerställa denna anonymitet.