De sju fria konsterna ur Hortus deliciarum (”Lustarnas trädgård”), medeltida illumination från Hohenburg-klostret i Elsass, slutet av 1100-talet.
I. Poeternas lögner
Bilden till höger är en plansch ur Hortus deliciarum (”Lustarnas trädgård”), ett medeltida manuskript som kompilerades under ledning av nunnan Herrad från Landsberg, abbedissa i Hohenburg-klostret i Elsass, åren 1167 till 1185. Det rör sig om en närmast encyklopedisk uppbyggelsebok för nunnor, full av färgglada illuminationer. Manuskriptet förstördes under det fransk-tyska kriget 1870 men har kunnat rekonstrueras efter tidigare kopior.
Bilden säger oss något viktigt om skönlitteraturens ställning i den begynnande högmedeltida kulturen. Begreppet skönlitteratur (av franskans belles lettres) är i själva verket modernt och existerade inte på medeltiden. Å andra sidan förfogade epoken över ett antal termer för vad vi i dag kallar skönlitteratur eller fiktionslitteratur. De bägge vanligaste var kanske poesi (på latin poetria) eller litteratur kort och gott (på latin litterae). På planschen ur Hortus deliciarum förekommer den första av dessa bägge termer.
Med poetria avsåg medeltiden i regel den profana litteraturen, som man skilde från den religiösa. Den under lång tid stränga åtskillnaden blev avgörande för skönlitteraturens besvärliga sits i den medeltida kulturen. Om man alltid var säker på den religiösa litteraturens, först och främst Bibelns men också kyrkofädernas trovärdighet och höga status, så var man desto osäkrare på skönlitteraturen. For den inte med lögner? Eggade den inte folk till dålig moral och osunda handlingar, framför allt av erotiskt slag?
Den misstänksamheten mot poetria återspeglas effektivt på planschen, som ger oss en grafisk sammanfattning av grundbulten i det medeltida bildningssystemet, de sju fria konsterna, artes liberales. De ingick redan i det romerska skolväsendet men kom nu att delas upp i två grupper, först de elementära, som på olika sätt sysslade med språket och ordens betydelser: grammatiken, retoriken och dialektiken (trivium), ett förstadium till vår egen tids humaniora, och sedan de som på ett eller annat sätt undersökte naturen: musiken, aritmetiken, geometrin och astronomin (quadrivium). Med musik menade man vanligen musikteori, och den sorterade under quadrivium eftersom den ansågs systematisera och registrera svängningarna i världsalltet.
På bilden ovan till höger ser vi de sju fria konsterna inneslutna i en cirkel. Figuren var mycket vanlig i medeltida ikonografi och är ytterligare ett arv från den antika kulturen: vi känner fortfarande igen det i det grekiska ordet encyklopedi, som betyder ”vetande i en sluten krets”. I bildens mitt sitter Filosofin, allt sedan sedan den senantike författaren Boethius (480-524) ofta avbildad som en kvinna. Under sig har hon två av sina förnämsta klassiska representanter, Sokrates och hans lärjunge Platon. Så tänkte sig medeltiden i regel det mänskliga vetandet: den spekulativa filosofin stod över, förutsatte eller innefattade de fria konsterna. Här strömmar de ur henne som sju källor: quadrivium ur hennes högra sida och trivium ur den vänstra.
Men utanför och under den slutna cirkeln – vetandets krets – sitter fyra män med uppslagna böcker framför sig, ansatta av mörka fåglar som sticker näbben i örat på dem. Det är poeterna. Under gestalten längst till vänster står att läsa (på latin): Isti inmundis spiritibus inspirati scribunt artem magicam et poetriam id est fabulosa commenta, ”Dessa män, inspirerade av orena andar, nedtecknar magiska konster och poesi, det vill säga lögnaktiga fiktioner”.
Bilden ur Hortus deliciarum är avslöjande för en utbredd medeltida inställning till fiktionslitteratur. Poeterna har ingen självklar eller naturlig hemortsrätt inom det filosofiska vetandets sfär. De befinner sig utanför och närmare bestämt under detta vetande – lokaliseringen är hierarkisk. Deras berömda ”inspiration”, känd sedan den grekiska antiken, blir uttryckligen misstänkliggjord: de mörka fåglarna runt poeternas huvuden är ”orena andar”, i (outtalad) kontrast till Den helige ande som enligt texten i bildens övre högra hörn är upphovet till de fria konsterna.
Poeterna ställs alltså i skarp motsatsställning till såväl det världsliga (filosofiska) vetandet som till den religiösa tron. De förknippas rentav med magiska konster. Magin var i officiella sammanhang en förbjuden och fördömd verksamhet genom hela medeltiden, vanligen förknippad med den gamla hednakulturen, lika ofta associerad till djävulska manipulationer. Kanske de mörka fåglarna på bilden får tänkas ha stigit upp till poeterna från Helvetet, att jämföra med den duva i vars gestalt Den helige Ande brukar återges i det kristna bildspråket.
Det stora problemet med poeterna var deras okristlighet och otillförlitlighet. Den medeltida kulturen övertog kyrkofädernas misstro mot vad som ofta brukade kallas ”poeternas lögner”. Man saknade länge ett begrepp om fiktionens värde i egen rätt, eller om fiktionens egenart, den speciella kunskap om verkligheten som fiktionen kan ge oss. I stället drog man gärna en skarp skiljelinje mellan sant och falskt, som inte medgav något spelrum för fiktionslitteraturen. Sanningen kom från Filosofin och vetenskaperna, de fria konsterna som så småningom kompletterades med andra discipliner, och framför allt från Gud, uppenbarad i Bibeln och i den katolska kyrkans traditioner. Lögnen kom å sin sida påfallande ofta från poeterna och deras – med formuleringen ur manuskriptet till Hortus deliciarum – ”lögnaktiga fiktioner”, fabulosa commenta.