Den klassiska traditionen: om antiken efter antiken

Av Mats Cullhed
Publicerad:2010-09-28 09:34

Bilar, datorer, sånger och mycket annat beskrivs ofta som ”klassiska”. Det skall förstås vara ett smickrande omdöme och antyda att något visserligen är gammalt men just därför också beprövat och pålitligt. Numera möter man det mest i reklamen, där det är ett säljargument. Ordet ”klassisk” kan också vara en epokbeteckning, särskilt för antikens grekiska och romerska kulturer. Då fungerar det som en beskrivande, kronologisk term: det klassiska Grekland. Men ända fram till vår egen tid har faktiskt de båda betydelserna sammanfallit: när man har pratat om antikens kulturer har man också ofta framhållit dem som viktiga inspirationskällor eller rentav självklara förebilder för samtiden. Varför har man gjort det? Och hur har man använt antiken? Om det handlar dessa sidor om den klassiska traditionen.

Figur 1. The Nashville Parthenon, Nashville, Tennessee. Foto: Ryan Kaldari 2005.

Se Venus i sin prakt!
Kring henne hålla vakt
Änglar, delfiner, zephirer och Paphos’ hela makt;
Vattunymfer plaska kring
I ring.

Det är förstås inte i Medelhavet som kärleksgudinnan Venus och hennes följe flyter omkring i Fredmans tjugofemte epistel, utan på Stockholms ström, i samband med Ulla Winblads överfart till Djurgården. Ingen svensk författare har som Carl Michael Bellman så obekymrat och framgångsrikt låtit antiken leva upp på främmande mark. "Märker du åt höger en grekisk tempelbyggnad på en höjd?” frågar han vidare i Fredmans epistel no 33 och visst fanns det grekiska tempelgavlar att bese i även i Stockholm i slutet av 1700-talet. Faktum är att man kan se dem överallt i världen. I Tennessee i USA kan man besöka Nashville Parthenon (se fig. 1, ovan till höger), uppfört 1897 och för säkerhets skull ombyggt i betong på 1920-talet. Utanför Regensburg i södra Tyskland tornar det väldiga Valhall upp sig, namnet till trots ytterligare en kopia av Parthenon. Överallt finns antiken närvarande, även på platser som det forntida Greklands och Roms människor överhuvudtaget aldrig kände till. De här sidorna vill säga något om varför det är så, om den klassiska traditionen.

Antikens återuppståndelser

Antikens värld av stadsstater gick under, men vid sidan av den kristna traditionen har intresset för dess konst, litteratur och arkitektur, dess filosofer, hjältar och skurkar, dess myter och politiska idéer och mycket annat ändå utgjort en av de bestämmande faktorerna för Europas kulturhistoria och t.o.m. fått ge namn åt en hel epok. Lärda italienska humanister på 1300- och 1400-talen beskrev sin egen tids intresse för de antika kulturer, vars bevarade och återupptäckta texter och monument de ivrigt studerade som början på en ny tidsålder, som (långt senare) gavs namnet renässansen, pånyttfödelsen. Den ”mörka” tid som hunnit gå mellan antikens död och uppståndelse fick den föga smickrande latinska benämningen medium aevum, dvs. tiden mittemellan, en polemisk term med konsekvenser ända fram till våra dagar för synen på medeltiden. I själva verket var antiken inte alls död under medeltiden; tvärtom har man i Europa gång på gång, både före och efter renässansen, låtit den återuppstå till nytt liv, när man använt sig av antiken både för att förstå och för att utmana sin samtid.

Den användbara antiken

Dessa återfödelser har inneburit ständiga möten med en hel värld som erbjudit ny kunskap, nya sätt att förstå tillvaron, nya ideal som stridit mot samtidens, impulser till undersökningar av nya kunskapsområden och mycket mer. Historia magistra vitae, historien är livets lärarinna, citerade humanisterna den romerske vältalaren Cicero. Att historien lever i kraft av att vara användbar har också varit huvudfåran i den klassiska traditionen. Inom dess vida ramar har människor om och om igen hittat nya sätt att gestalta skiftande erfarenheter samtidigt som de välkända, återkommande motiven också garanterat en sorts kontinuitet i det som sagts.

Det som gjorde antiken så fantastiskt användbar var att den uppfattades som ett helt, sammanhängande system av litteratur, konst, arkitektur, filosofi m.m. som i praktiken kom att fungera som ett internationellt gångbart, sofistikerat språk för Europas eliter – för samma djupa, folkliga förankring som den kristna traditionen har den klassiska aldrig haft. Antikens Nachleben, dess efter-liv, som det med en tysk term ofta kallas, är därmed också ett område som lockat forskare från en mängd olika ämnen och det är naturligtvis omöjligt att här göra rättvisa åt alla de perspektiv som ryms inom ett så väldigt forskningsfält. Det här urvalet är indelat i tre avsnitt.

Först av allt måste något sägas om hur kontakten med antiken etablerades. Texter förde grekernas och romarnas litterära och intellektuella kultur vidare in i medeltiden. Byggnader, skulpturer och andra föremål vittnade om en försvunnen värld och genom resor, nya texter och nya ting spreds och utvecklades kunskaperna om detta arv.

För att exemplifiera antikens användbarhet presenterar jag sedan hur den har utnyttjats för både legitimera och ifrågasätta politiska maktstrukturer. Hänvisningar till den klassiska traditionen har fått tjäna såväl reaktionära som revolutionära syften!

Till sist diskuterar jag olika förhållningssätt till antiken som kan hjälpa oss att analysera hur den klassiska traditionen fungerar och det leder över till några avslutande ord om hur den lever vidare idag.