Bild 1. Institutet företog expeditioner runtom i landet för att registrera och fotografera den svenska befolkningen utifrån rasordnande principer. Det rasbiologiska institutets bildsamlingar vid UUB. Fotografi reproducerat av UUB.
Bild 2. Registerkort för dokumentation av kroppsliga mätdata. I Linders F. J. och Lundborg, Herman, The Racial Characters of the Swedish Nation, 1926, s. 9. Fotografi reproducerat av UUB.
Inledning
Vid Uppsala universitetsbiblioteks (UUB) kart- och bildenhet finns en säregen fotografisk samling från det statliga institut för rasbiologi som var verksamt i Uppsala 1922–1958. Samlingen består av 108 album och 50 mappar med sammanlagt 12 123 fotografier. Här finns ett persongalleri över det svenska folket indelade i olika rasgrupper; i första hand den nordiska rastypen (svensk), den östbaltiska typen (finsk) och den lappska (samisk). Bilderna visar på en unik dokumentation av ett vetenskapligt projekt som idag framför allt framstår som ett obehagligt minne i Uppsalas vetenskapliga historia. Institutets rasbiologiska projekt syftade till att kartlägga olika folkgruppers livsförhållanden och biologiska arv för att kunna lägga en grund för en rationell och vetenskaplig rashygien och befolkningspolitik. Framför allt skulle den nordiska rasen, som betraktades som särskilt stark och progressiv, stärkas för att ympa ny livskraft i den svenska befolkningen som man menade var under hot på grund av rasblandning och allmänt degenererat leverne. Institutets forskning var statligt sanktionerad och finansierad. Etableringen av institutet hade röstats igenom av en samstämmig svensk riksdag och läkaren och rasbiologen Herman Lundborg, både initiativtagare till institutet och dess förste chef, konstaterade efter beslutet med tillfredsställelse att:
Sverige har visat sig vara synnerligen framsynt. Det är den första kulturstaten i världen, som redan nu insett betydelsen av såväl genetisk som rasbiologisk forskning och visat sig villig att med allmänna medel stödja den. Andra folk komma med all säkerhet att förr eller senare följa svenskarnas exempel.
Institutets första uppdrag var att göra en övergripande inventering av det svenska folket, 100 000 svenskar skulle mätas och undersökas, och bland dessa ingick såväl värnpliktiga, skolbarn, seminarister och patienter vid sjukhus och sanatorier som fångar på anstalter. Genom resor i olika delar av landet insamlades ett rikhaltigt primärmaterial över det svenska folket bestående av sociala och demografiska data, mätdata, och inte minst en stor mängd fotografier. Det fotografiska materialet producerades av både institutets egna fotografer och fotografer verksamma på de orter man besökte. Dessutom bidrog allmänheten i stort; en hel del material skickades in till institutet av privatpersoner.
De data som samlades in bearbetades vetenskapligt med hjälp av medicinska, biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder för att en korrekt rasklassificering över landets invånare skulle komma tillstånd. Resultaten från dessa inledande rasbiologiska undersökningar presenterades sedan i flertal publikationer: t ex i en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap (1927), en engelskspråkig vetenskaplig utgåva The Racial Characters of the Swedish Nation (1926) och en tyskspråkig utgåva Rassenkunde des schwedischen Volkes (1928) - alla rikligt illustrerade.