Mia Skott, Jessica Österberg och Emma Brodén studerar Stockholmskällan på Stadsarkivet i Stockholm. Foto Lena Wiorek.
15 oktober 2012
Som humanister behöver vi vara tydliga med att visa på nyttan av vår forskning, framförallt i dessa dagar då vikten av humaniora ständigt missbedöms och nedvärderas av människor med makt och inflytande över forskningspolitiken. Det är också oerhört viktigt att kommande generationer får kunskap om och inser hur förståelsen för människan, hennes handlingar, relationer och historia kan bidra till utvecklingen av samhället idag. Dessa problem kan kanske lösas med relativt enkla medel.
Det är viktigt att vi humanister kommunicerar forskningsresultat till allmänhetens (individers) och samhällets (kollektivets) gagn. Men då kraven är högre än någonsin på att vi ska forska och publicera mer och mer, och den administrativa bördan blir allt tyngre för flera forskare, är det inte alltid lätt att uppfylla universitetens ”tredje uppgift” – att forskningen når ut i samhället. Ett botemedel är att skapa strukturer och kanaler som forskare lättare kan använda sig av och att dessa kanaler då också är lättillgängliga för till exempel lärare och elever, men även en bredare intresserad allmänhet och media.
Jag omfamnar uppdraget med att kommunicera både min forskning per se och om hur jag arbetar med stor entusiasm och har valt detta som en del av min framtid och roll som historiker, ett medvetet val som självfallet också innebär att jag nog inte lär toppa institutionens publikationslista. Mitt intresse för denna uppgift går långt tillbaka då jag har arbetat i flera år med bland annat att just utveckla strukturer för forskningskommunikation i Storbritannien, och nu när jag har möjlighet att själv kommunicera det jag forskar om, tar jag alla lämpliga tillfällen i akt. En historikers vardag är ett uttryck för detta engagemang och Humanistportalen är ett fantastiskt exempel på en sådan kanal som vi humanister kan nyttja när vi kommunicerar vår forskning till en bredare publik. Ganska regelbundet ger jag också föredrag för gymnasieelever samt är ordförande för Historiska institutionens arbetsgrupp för Samverkan med samhället.
I rollen som ordförande får jag ibland förfrågningar av olika de slag – lärare som vill att jag eller någon kollega ska prata med deras elever, journalister som vill intervjua någon om ett specifikt historiskt fenomen, och elever som gör projekt och vill ha lite input och idéer.
Från den senare kategorin hör Jessica Österberg, Emma Brodén och Christoffer Karlsson som läser inriktningen samhällsvetenskap på Södra Latins gymnasium i Stockholm. De gör ett projektarbete om historia under tredje året och ska skriva en bok om bortglömd historia – de har nämligen själva insett att läroböckerna de undervisas i missar flera viktiga aspekter av vår historia, både händelser och fenomen. De skrev till alla de större historiska institutionerna i landet och bad oss att fylla i en enkät om vad vi upplevde fattades i läroböckerna – vad som är bortglömt eller bortvalt. Utifrån den feedback de fått väljer de ett antal teman som de skriver om och sedan ska publicera, med målet att andra gymnasieungdomar ska läsa publikationen och då både få veta mer om dessa ”bortglömda” områden, och förhoppningsvis också inspireras till att vilja förstå vår historia bättre och dess funktion.
Sådan stark drivkraft och initiativförmåga som Jessica, Emma och Christoffer visar kan bara bemötas med glädje och stöd. Så i torsdags träffade jag Jessica och Emma på Stadsarkivet i Stockholm för att diskutera deras projekt, visa dem lite av det material jag arbetar med och förklara hur de kan använda de resurser som finns på Stadsarkivet.
Att ungdomar är intresserade av historia är ingen nyhet för mig – jag märker det tydligt när jag ger föredrag till gymnasieelever. Men att få träffa en arbetande historiker på arkivet eller på en institution och få en uppfattning om hur vi arbetar, är en praktisk omöjlighet för alla elever att få göra. Istället måste andra och kompletterande plattformar utvecklas för sådan kunskapsöverföring. Jag hade redan skickat länken till Humanistportalen till eleverna från Södra Latin, och i torsdags visade jag också Jessica och Emma den webbaserade Stockholmskällan (se fotot här bredvid).
Stockholmskällan kan, liksom Humanistportalen, ses som ett komplement till läroböckerna vilken kan bidra till en ökad förståelse för komplexiteten och variationen i historien och fylla några av de kunskapshål som Jessica, Emma och Christoffer har upplevt. Den innehåller flera typer av resurser både för lärare och elever som genom olika teman och arkivbestånd kan söka sig tillbaka i Stockholms historia och dess människor – den är helt enkelt fantastisk.
Den är även värd att titta på för de som inte bor i Stockholm, och kanske framförallt för de som sitter på lite pengar och ansvar, och funderar på hur de kan infria sina uppdrag med att stödja undervisningen i landet. Tänk om sådana här humanistiska och historiska webbaserade ”källor” fanns för olika geografiska områden i Sverige och baserade på olika teman – vilket stöd i undervisningen för lärare och vilka historiemedvetna ungdomar det skulle kunna resultera i!
En annan viktig aspekt av humaniora för allmänheten är att mycket redan görs men det är osynligt för utomstående. Det är många på min institution som gör saker – de är sakkunniga för departement, involverade i hembygdsföreningar, skriver krönikor, är med i olika mediala sammanhang o.s.v. – i en mycket större utsträckning än jag hade förstått innan vi började fokusera mer på samverkan på institutionen för ett tag sedan. Institutionen har nu som mål att synliggöra detta engagemang tydligare på vår web under den närmsta tiden.
Tänk om alla akademiska institutioner inom humaniora arbetade mot detta mål med att synliggöra de många aktiviteter som redan görs inom forskningskommunikation till allmänheten. Och att samtidigt fler strukturer och kanaler skapades för forskare att lättare nå ut med sin forskning, som till exempel Humanistportalen och Stockholmskällan. Och att sedan information om dessa plattformar nådde alla lärare, elever och andra, inkluderat media, opinionsbildande och bestlutsfattande institutioner.
Jag tror att dessa åtgärder – kanske inte helt enkla att realisera, men heller inte omöjliga om vi samarbetar – skulle kunna bidra till att både förändra synen på och omvärdera vikten av humanioras roll i samhället, och öka chanserna till att viktiga delar av vår gemensamma historia och hur denna kunskap kan bidra till dagens samhälle skulle kunna erbjudas alla, och främst ungdomar.