Figur 1. Profeten Muhammed på berget Hira. Ottomanskt miniatyrmåleri från ca. 1595 ur Siyer-i Nebi, Topkapı Sarayı Müzesi, Istanbul.
Publiceringen av Muhammed-karikatyrerna i Jyllands-Posten och de efterföljande konflikterna har väckt många frågor om islam, bildbruk och bildförbud. Ett försök att teckna några svar för oss tillbaka till islams tidiga historia, synen på uppenbarelsen och karaktären av dess heliga skrifter. Men det leder oss också in i globaliseringens tidevarv och frågor om vad dagens medieflöde och Internet betyder för muslimsk idéutveckling, nytolkning, spridning och tillgänglighet.
Den danska karikatyrkrisen är inte endast en nationell angelägenhet; den kan användas som en prisma för att få perspektiv på diskussioner som hävdar att det är religioner, kulturer eller civilisationer som kolliderar med varandra. När det i själva verket är människor, enskilt eller i grupp, som stöter samman.
I alla tider har människor skapat bilder, tecken och symboler. Människor har gjort dekorationer i sin omgivning, på sina kläder och på den egna kroppen; lämnat spår efter sig själva och sina kulturella värderingar. Bildskapande har en uppenbar kommunikativ aspekt: att stadfästa minnet och berätta om det som har hänt, att identifiera sig själv och sin grupp, att kommunicera med högre makter och medmänniskor. Men det mänskliga bildskapandet har naturligtvis också en estetisk sida: glädjen över det sköna och viljan att försköna. Men vari det sköna ligger, och om det sköna, med nödvändighet, är kopplat till det goda och det sanna, därom har det alltid rått olika meningar. Skönheten kan vara bedräglig: den lockar, förför och manipulerar lika väl som den inspirerar, tröstar och stärker.
När de tidiga muslimska kommuniteterna utvecklades under 600- och 700-talen hade bildstriderna inom den ortodoxa östkyrkan en definitiv påverkan på tidiga muslimska idéer om bild och framställning. Men bland de många stereotyper som finns om islam och muslimer är en av de segaste att det råder, och alltid har rått, ett absolut bildförbud. Därmed ska inte förnekas att det många gånger funnits ett motstånd mot all slags representationer av Gud, samt mot att avbilda levande varelser (människor och djur), och då särskilt profeten Muhammed. Plastisk form (statyer och reliefer) verkar ur ett konsthistoriskt perspektiv ha väckt större motstånd än tvådimensionella bilder. Det är den kroppsliga formen hos varelser med själ som väckt anstöt hos teologer genom århundradena. Men konsthistorien, modernt missionsmaterial, barnböcker och Internet kan också ge oss otaliga exempel på att Muhammed faktiskt avbildas av muslimer utan några kontroverser som följd. Men om syftet med publiceringen av karikatyrerna var att skämta om, håna eller förminska har de efterföljande konflikterna inte primärt med något bildförbud att göra. Många muslimer uppfattar att bilderna misskrediterar deras grundläggande religiösa uppfattningar och förenklar vad det vill säga att vara muslim (fig. 1).