Här i det sista inlägget är det måhända dags att försöka svara på en del av de där frågorna som ställdes i början, om vad det nu ska vara bra till allt detta. Tyvärr finns nog inga raka svar på det, vi hittar sällan raka, enkla svar inom humaniora. Det är väl det som många tycker är lite jobbigt med oss humanister och vår verksamhet, och det som gör det svårt att sätta värde på oss, kanske. Även jag kan bli lite trött på det ibland, har en nära vän som är matematiker och jag blir inte så sällan lite avundsjuk. Nu har han i och för sig kommit så långt i sina studier att det just inte finns några säkra svar för honom heller men matematik låter i alla fall väldans redigt – och seriöst och viktigt. Och rasande intressant är det ju med matematik, det tycker till och med jag, men det finns en hel del annat som också är intressant.
Visste du till exempel att fyra franciskaner på Riddarholmen en kväll under 1470-talet gav sig upp till sin ledares rum, jagade ut honom genom fönstret och såg honom slå ihjäl sig på gatan utanför?
Det är väl intressant så det räcker, för att inte tala om fantasieggande. Visst kunde det bli en historisk deckare? Men är det viktigt?
Det beror förstås på vad vi gör med den informationen, och var vi kan sortera in den någonstans, precis som poemet om Semiramis möjligen var spännande till en början men så småningom också kunde säga oss något när vi funnit ett sammanhang. Just det där sammanhanget glöms gärna bort idag, när vi har allt snabbare och bättre tillgång till sökningar och uppslagsverk. Men var ska vi göra av all den informationen och hur ska vi sortera den? Det tänker jag mig är en av humanioras uppgifter.
Jag som råkar besitta en del förkunskaper kan i fallet med mordgåtan ovan nämligen konstatera att det säkerligen fanns en hel del att bråka om hos franciskanerna där. Franciskanerna var en av de största andliga ordnarna i tidens Sverige, och framför allt i Stockholm var de rika både på egendomar och inflytande, såväl bröderna på Riddarholmen som systrarna i S:ta Klara, som båda stod högt i gunst hos kungar, riksföreståndare och adel. Samtidigt stod en stor och hätsk ideologisk strid inom orden om tolkningen av deras fattigdomslöften, mellan de radikala observanterna som ville göra sig av med all egendom och de mer avslappnade konventualerna som inte hade något emot de rika donationer de fick. I Norden fanns observanterna främst i Danmark medan Sverige dominerades av konventualer.
Vi skulle kunna bygga vidare på det här. Vi kan nämligen finna att den olycksalige ledaren som föll ut genom fönstret var en av de konventualer som gärna ställde till med vräkiga evenemang och smyckade sitt konvent rikt samt troligen varit aktiv i att motverka observanterna. Vi kan vidare konstatera att det fanns sympatier för observanternas idéer i samma konvent, också bland dess tongivande intellektuella, varav en mot slutet av sitt liv flyttade till Danmark och dess observanter. Vi kan slutligen konstatera att vi vid ungefär samma tid ser en dansk observant på resa i Sverige hamna i bråk med och faktiskt slå ihjäl en svensk konventual.
Så kan vi föra in vår mordgåta i de stora ideologiska strider som skakade franciskanerna och i den ständiga medeltida konflikten mellan danskar och svenskar. Där har vi ju vårt sammanhang. Men är det ett bra sammanhang?
Sanningen är att vi inte har en aning. Källan berättar ingenting om vad de fyra bröderna ville när de gav sig upp till sin ledare – utöver att de ”var eggade av Djävulen”, men det är ju knappast ett svar en akademiker kan nöja sig med. Häri finner vi så en annan av humanioras uppgifter, den här lite tråkiga plikten.
Att vara försiktig.
Sanningen är trots allt den att många aparta detaljer förblir just aparta detaljer, och att vi måste låta dem vara just det. I många, kanske de flesta, fall är det mycket svårt att dra några säkra slutsatser och finna några sammanhang. Därför finner vi oss ofta i den här lite tråkiga situationen att vi akademiker står där och kommenterar historiska skeenden med att det är svårt att säga något säkert alls, samtidigt som en populärhistorisk profil står och berättar mängder av halsbrytande fakta och skeenden om samma episod. Det blir förstås roligare så.
Och jag ska medge att vissa av oss ibland kan bli lite bittra på de mindre försiktigas popularitet.
Nåja, jag tillhör inte dem som är väldigt rädd för förenklad populärhistoria. Jag vet själv hur mycket av mitt tidiga intresse och mina kunskaper som grundades genom strategispel på datorn och halvdant researchade rollspel. Kan förenklad historia väcka ett intresse så har nog även den ett värde. Frågan är vilket värde samhället vill sätta på den komplicerade och genomarbetade historien.
Förenklad historia kan trots allt vara mer än intresseväckande, den kan också vara medvetet missvisande, för att inte säga farlig. Om inte humanister vid fria universitet skriver historien så kommer andra att göra det. Ja, andra gör det ju hela tiden. Och vad har de för agenda? Mitt favoritexempel är (f.d. jugoslaviska republiken) Makedonien. Jag har själv haft viss nytta av makedonsk nationalism eftersom de har varit väldigt bra på att tillgängliggöra texter från bulgarisk medeltid, samtidigt som de gör anspråk på det hela som makedonsk historia förstås, på samma sätt som de gör anspråk på de så kallade slaviska apostlarna Kyrillos och Methodios, eller Alexander den Store, eller bulgartsaren Samuel, och så vidare. Att området bytt namn ett otal gånger och dominerats av ett flertal språk och kulturer spelar ingen roll, inte heller att språket idag lika gärna kunde ha klassificerats som bulgariska eller att en fjärdedel av befolkningen är albaner. Det handlar bara om att välja ut och sålla bort, att definiera det makedonska. Mest slående är huvudstaden Skopje själv som under de senaste åren i ett omfattande byggnadsprojekt smyckats med otaliga svulstiga och (av somliga kallade) kitschiga monument över allt från grekisk antik till de ovan nämnda hjältarna (prova en bildsökning på ”Skopje 2014”). Detta samtidigt som ekonomin går i stå och folkligt missnöje blir allt större. ”De skrattar åt oss i Europa”, hörde jag en intellektuell säga på radio i våras, och så är det nog. Men sanningen är den att vi skrattar för att vi ser detta märkliga ske i realtid, medan vi inte längre minns när en enorm staty av Garibaldi smälldes upp i varje italiensk storstad eller dess många minoritetsspråk började utraderas, eller när vilka sånger, författare och dräkter som var typiskt svenska kanoniserades här. Processerna är ungefär desamma men nu tar vi det hela för givet, eftersom vi lät den historien skrivas.
Så står vi här med vår till synes meningslösa franciskanska mordgåta från 1400-talet, och kan den inte säga oss särskilt mycket om hur det var att vara franciskan under medeltiden så kan den ändå påminna oss om att historien faktiskt allt som oftast är ganska meningslös, slumpmässig och osammanhängande. Det är när allt hänger ihop som vi ska börja oroa oss, och fråga oss vad som inte har nämnts.
Så låt inte Riddarholmen bara vara ett monument för våra stolta svenska konungar, utan låt den också minna om våra ack så viktiga oförklarade mysterier. Nästa gång du passerar kan du väl skänka en tanke åt den stackars gamle franciskanen Brigerius Petri och fundera ett slag över vad han hade gjort för att förtjäna sitt våldsamma öde. Och sedan kan du vila i tanken på att vi inte vet, och att det inte är så dumt det heller.