Google Maps och vilsegåendet.
I början av maj presenterade jag ett paper på konferensen ”Geomedia – Spaces and Mobilities in Mediatized Worlds” på Karlstads Universitet. Konferensen var möjligtvis mer samhällsvetenskaplig inriktad än de film- och medieforskningskretsar jag rört mig i tidigare, men dess ambition av att sammanföra olika forskare intresserade av skärningspunkten mellan geografi och olika typer av medier var naturligtvis något som kändes lockande för mig.
En intressant aspekt av att besöka denna typ av konferens är naturligtvis att få en inblick i vilka ämnen och teoretiska perspektiv som är i ropet just nu – sen om det bara är korta flugor eller ämnen som kommer att diskuteras även på längre sikt är så klart en annan fråga. Ett ämne som dök upp i flera paneler var Google Maps och hur det påverkar människors vardagsliv och rörelse i (stads-)rummet att en karta alltid finns till hands i mobilen. Man tog sig vidare an hur olika typer av kartfunktioner i mobiltelefoner också kan utnyttjas av kommersiella aktörer. I ett etnografiskt inriktat paper diskuterades hur en del intervjupersoner rörde sig mellan olika sätt att använda och förhålla sig till Google Maps. En intervjuperson pendlade mellan att å ena sidan använda mobilens kartfunktion fullt ut när hen rörde sig i en stad, när behovet mest av allt var att komma fram till en bestämd punkt så snabbt och enkelt som möjligt, och att å andra sidan aktivt välja att inte använda sig av kartfunktionen, till exempel under semestern i en ny stad, för att i högre utsträckning låta stadsrummet styra beslutet om vilken väg en skulle ta – helt enkelt att skapa förutsättningar för att gå vilse. Det bör framhållas att det under frågestunden diskuterades huruvida intervjupersonens självframställning skulle tas som absolut, eller om personen ändå använde sig av andra typer av kartor som redan fanns i stadsrummet, till exempel kartor vid busshållplatser och liknande, för att hitta fram. Men trots detta känns själva idén om att gå vilse som en tilltalande hållning, ett försök att vara mottaglig för det oväntade och det på förhand okända.
Den amerikanska kulturhistorikern Rebecca Solnit diskuterar just detta i sin essäistiska bok A Field Guide to Getting Lost, som även kom på svenska för något år sedan under titeln Gå Vilse. En fälthandbok. Grundtanken i Solnits bok är hur ett allt mer rationaliserat samhälle, där olika mediala tekniker kan hjälpa oss att med lätthet hitta fram, riskerar att begränsa våra möjligheter just att gå vilse och hitta fram till det oväntade som vi inte kände till från början. Även om vilsegåendet som ideal lätt kan romantiseras så tänker jag att det ändå är ett ideal som går att koppla till den humanistiska forskningsprocessen och det humanistiska tänkandet. Inte sällan händer det att man som forskare närmast snubblar över intressant material som var svårt att förutse från början och som kan göra att ursprungliga utgångspunkter behöver revideras. En central poäng i Solnits bok är också att vilsegåendet är en förmåga som måste tränas upp, där man lär sig att se nya saker i en kanske redan invand miljö. Även detta är förstås en central humanistisk färdighet; att vara öppen för den oväntade upptäckten, men också att lära sig att se ett redan känt material eller fenomen från en ny vinkel, utan att tumma på den vetenskapliga noggrannheten.
Samtidigt kan förstås detta ideal begränsas av alltför snäva tidsramar, krav på snabb publicering och fyrkantiga ramar för att ansöka om forskningsmedel. När det gäller själva det initiala beslutet att läsa ett humanistiskt ämne är förstås möjligheten att tillåta sig att gå vilse i förtröstan om att en i slutändan kommer att hitta fram, kopplad till ett ekonomiskt och kulturellt habitus. Att börja plugga ett ämne vid universitet som inte leder till en självklar karriärväg är förstås i högsta grad förknippat med stor osäkerhet: vad ska detta leda till? Kommer det att kunna leda till någon som helst form av försörjning? Detta är förstås frågor som är centrala när det gäller rekryteringen till universitet i allmänhet och humanistiska ämnen i synnerhet, och vilka studentgrupper som väljer att läsa vilka ämnen. Hur lär man studenter med olika bakgrund att acceptera en initial osäkerhet och hur skapar förtröstan om att de i slutändan kommer att kunna hitta rätt?