11 juni: Kvinnliga filmpionjärer

Av Erik Persson
Publicerad:2015-06-11 09:17

Erik Persson är doktorand i filmvetenskap vid Institutionen för Kulturvetenskaper på Göteborgs Universitet. I sitt avhandlingsprojekt studerar han kommunal marknadsföring och information med fokus på reklam- och informationsfilmer för Göteborg från slutet av 1930-talet fram till idag.

Omslaget till Giuliana Brunos bok "Streetwalking on a Ruined Map".

En av de mer ogenomtänkta ledarkommentarerna stod i början av året Amanda Björkman på DN för. I mitten av januari hade nyheten presenterats att kvinnor bara utgör 13 procent av alla namngivna personer i svenska läroböcker i historia och att andelen var ännu mindre i de delar som behandlade 1900-talet. Utbildningsminister Gustav Fridolin kallade därefter till sig en grupp förlagsredaktörer för att kräva en förklaring. Efter detta möte skrev Björkman sin kommentar på DN:s ledarsida, där hon menade att vår utbildningsminister inte skulle komma och peta i historieböckerna och inte låta vår tids ”moderna genusglasögon” få styra urvalet av vad som hamnade i läroböckerna i historia. I Björkmans ögon framstod de 13 procenten som en spegel av faktiska förhållanden och hon konkluderade att: ”Fridolin borde låta dåtiden förbli skildrad precis så urmodig som den faktiskt var.” Många forskare och debattörer svarade på detta och till exempel skrev Dick Harrison en lång text där han på ett bra sätt visade att inte ens om vi går till den forskning som faktiskt finns tillgänglig, går det att hävda att det inte finns massor av kvinnor, även på viktiga positioner inom politik, kultur och samhällsliv, som skulle kunna lyftas fram i skolans historieböcker.1

Vid det här laget känns det hela egentligen överspelat, men jag kan ändå inte låta bli att dela med mig av några reflektioner från den filmvetenskapliga forskningen, och på vilket sätt den sköra materiella basen för filmmediet påverkar hur filmhistorien kan skrivas. När filmmediet under 1900-talets första decennier ännu inte hade nått en status som en riktig konstform och de professionella rollerna ännu inte var klart definierade, fanns det mängder av kvinnor både framför och bakom kameran, som verkade som regissörer, producenter, klippare och så vidare. När mediets kulturella status sedan gradvis började öka, försvann många av dessa kvinnor i de historieskrivningar som började göras om filmmediets första decennier och istället lyftes de manliga regissörernas verk fram. Länge utgjorde detta den rådande bilden av stumfilmseran – att det var få kvinnor verksamma inom filmbranschen och var de verksamma så var det antingen framför kameran eller på mindre betydelsefulla positioner i produktionsprocessen. Under de senaste decennierna har dock ett antal forskare börjat lyfta fram just de kvinnliga filmpionjärer som verkade under stumfilmseran, till exempel inom ramen för det stora internationella ”Women Film Pioneers Project”2  och boken Not So Silent: Women in Cinema Before Sound, som gavs ut vid Filmvetenskapliga Institutionen vid Stockholms universitet 2010.3 

En av de tidiga, centrala böckerna som utmanade den etablerade synen på stumfilmseran som mansdominerad, är kulturteoretikern Giuliana Brunos bok Streetwalking on a Ruined Map från 1993.4 Här lyfter hon fram dem digra filmproduktionen hos den italienska regissören och filmbolagsägaren Elvira Notari, som mellan åren 1906–1930 producerade uppskattningsvis 60 långfilmer och över 100 kortfilmer och dokumentärer, med stor spridning både i Italien och i USA, inte minst bland italienska migranter. Men av denna produktion finns bara tre filmer bevarade i sin helhet, vilket ställer filmhistorikern inför ett antal utmaningar. Även om detta är en utmaning som gäller stumfilmseran överlag, där bara en liten del av de ursprungliga filmerna finns bevarade, så blir det särskilt problematiskt när det gäller tidigare bortglömda filmskapare.

Istället var Bruno tvungen att använda sig av ett brett spektrum av kringliggande material och källor för att kunna skriva fram Notaris filmproduktion, inkluderande allt från filmfragment, stillbilder, manus och annonsmaterial, till filmtidskrifter och recensioner. Att Notari tidigare i de närmaste negligerats i historieskrivningen om den Italienska stumfilmsperioden handlade inte bara om att hon var en kvinnlig regissör, utan dessutom att hon var verksam och lokalt rotad i det fattiga södra Italien och att hon producerade filmer med rötter i Neapels arbetarklassmiljöer och vardagsliv. Inte sällan spelades filmerna in på plats i dessa miljöer och skulle enligt Bruno kunna ses som en tidigare förbisedd förelöpare till den Italienska neorealism som under 1940-talet kom att få en betydelse för efterkrigstidens filmkultur, såväl i Europa som i andra delar av världen. Men Notari var verksam under en period av starka nationaliserings-, standardiserings- och centraliseringsprocesser i Italien, som kulminerade med fascistregimens framväxt under 1920-talet. Under denna period avfärdades den lokalt och folkligt förankrade kulturen i de officiella narrativen till förman för storslagna och nationsbyggande epos.

Detta gjorde att Notari under den sista delen av sin karriär ofta censurerades och inte sällan var tvungen att visa sina filmer utomlands. När den tidiga italienska filmhistorien sedan började skrivas under efterkrigstiden, var det ofta de storslagna historiska och litterära eposen som lyftes fram från stumfilmseran, snarare än den lokalt förankrade filmkultur som Notari utgör ett exempel på. Brunos bok utgör helt enkelt ett utmärkt exempel på hur olika ideologiska strömmingar påverkar vad som lyfts fram och vad som negligeras i historieskrivningen och på vilka metoder forskaren tvingas ta till när det en skriver om inte bara fallit i glömska utan också till stora delar saknas i arkiven. En utmaning som blir extra pregnant när man studerar ett medium med en skör materiell bas, så som filmmediet.

1.http://magasinetneo.se/artiklar/ett-historiskt-misstag/
2.https://wfpp.cdrs.columbia.edu/
3.Bull, S and Söderberg Widding, A. (red) (2010) Not So Silent: Women in Cinema Before Sound, Stockholm: Stockholm University Press: ACTA
4.Bruno, Giuliana (1991): Streetwalking on a ruined map – Cultural Theory and the City Films of Elvira Notari, Princeton, New Jersey: Princeton University Press.