3 juni: Money Talks

Av Elisabeth Niklasson
Publicerad:2015-06-03 09:27
Bild 1.

Raphaelprogrammet, ett exempel

I början av 1990-talet, efter den Europeiska Gemenskapen hade omvandlats till den Europeiska Unionen, ansåg Europeiska kommissionen att nya krafttag behövdes för att närma sig medborgarna. I denna strävan kom kulturarv att spela en viktig roll. Även om sökandet efter ett användbart förflutet hade pågått sedan 1970-talet, hade det dittills mest bestått av sporadiska initiativ som finansiering av restaureringsprojekt på arkeologiska platser av "europeisk betydelse". Dessa tidiga insatser hade varit begränsade av flera skäl, inte minst på grund av en brist på intresse och pengar, men även – och detta är något som fortfarande är påtagligt i förhandlingar om kulturarv på EU-nivå – på grund av att området bevakats så svartsjukt av nationalstaterna. Ingen ville släppa ifrån sig makten över sitt eget förflutna. Efter 1993, då EU fick en rättslig grund att stå på inom kultur och åtminstone kunde initiera aktiviteter, lanserades ett antal program och experimentella åtgärder, till exempel Raphaelprogrammet (1997–1999). Det stödde aktiviteter som nätverkande, metodutveckling och forskning för projekt som kunde ”lyfta fram gemensamma drag och transnationella trender som har bidragit till framväxten av ett gemensamt kulturarv”.4 Det var ett av få finansieringsprogram inom EU som har varit helt tillägnat kulturarv och totalt delades 30 miljoner ecu ut till 222 projekt.

Inom det här programmet fanns det flera typer och lager av interaktion, alla djupt sammanflätade. Den första ägde rum före lanseringen av programmet. Redan 1992 diskuterades olika möjligheter för att stödja kulturarv med experter och nationella representanter på området, och fram till 1996 ägde ytterligare tio sådana möten rum. Vid denna tid växte även nätverken bland inflytelserika arkeologer starkt inom Västeuropa, särskilt med anledning av den uppdaterade Europeiska konventionen om skydd för det arkeologiska kulturarvet och den påföljande kampanjen ”Bronsåldern - Europas första guldålder” (1994–1997).5 Den senare blev liknad vid politisk propaganda, eftersom den betonade bronsåldern som den första tidsperioden då ett blomstrande Europa stod enat. Flera projekt som senare erhöll finansiering från Raphael initierades och utvecklades som ett resultat av denna kampanj. Mitt i denna febrila verksamhet grundades även den nu tongivande European Association of Archaeologists (1994). Dessa var inte på något sätt isolerade händelser och samma personer utövade kognitiv auktoritet inom flera ramverk – på Raphaelmöten, i Europarådet och i finansierade projekt. Dessa tidiga interaktioner påverkade både definitionen av kulturarv och vilka områden som skulle stödjas av programmet. Således kunde EU-tjänstemän arbeta vidare mot sina politiska mål, sanktionerade av akademiker och nationella representanter som i sin tur kunde skydda etablerade hierarkier på en transnationell nivå.

En andra nivå berör samspelet mellan Raphaelprogrammets review-grupp bestående av experter och en kommitté av representanter från EU och medlemsländerna. Här blir Shanks ideér om ämnesområdets politiska ekonomi synliga. Som förklarats tidigare var vissa i den oberoende expertgrupp som skulle utvärdera projektansökningarna aktiva redan innan programmet kom igång, och även om de deltog som obundna aktörer, berättade en av kommissionens tidigare anställda för mig att de i praktiken hade sina egna agendor beroende på intresseområde och kontakter, samt nationella pekpinnar. Vissa projekt skulle helst drivas igenom före andra. En av de experter som deltog ansåg dock att makten inte ens låg hos dem och att vissa projekt hade valts ut i förväg. Experterna skulle egentligen bara godkänna en outtalad agenda definierad av de högre upp i hierarkin. Allt detta, kombinerat med utvärderingskriterier som syftade till att öka den europeiska integrationen, gör det svårt att tala om en oberoende urvalsprocess. Att finansiering, makt och forskningsinnehåll interagerar blir uppenbart.

Så vad hände efter att programmet avslutades? Det framgår av de projektsammanfattningar jag tagit del av, att det europeiska temat genomsyrade innehållet. Till exempel skulle flera projekt belysa europeiska likheter och visa upp en europeisk kultur för allmänheten genom arkeologiska fenomen som hällbilder eller gravar. Trots detta så var kanske den viktigaste effekten europeiseringen av de yrkesverksamma själva. En konsult jag intervjuade sade att det var lite som att de drabbats av ett virus, att om man en gång haft ett EU-projekt så fortsätter man ofta på den nivån.

Jag tror att det är i detta sammanhang frågor om reflexivitet och ansvar måste tas upp.

Även om skapandet av nätverk och ökad kommunikation är någonting positivt och ett sätt att bryta sig ur nationella ramar, är det också viktigt att ifrågasätta de ’nya’ ramar vi bygger. På lång sikt kan gränserna för ’icke-europeiska’ frågor och samarbeten förstärkas snarare än utmanas. Nu menar jag inte att vare sig arkeologer eller akademiker kommer förvandlas till förtryckare eller Europa-fanatiker över natten. Jag försöker inte heller avslöja någon form av konspiration. För de som deltar i review-grupper och i skapandet av nya finansieringsprogram, är det som diskuterats här förmodligen inget nytt. Poängen är att dessa aspekter måste ses för vad de är: en integrerad del av akademisk produktion och verksamhet. Om saker som finansieringsmekanismer enbart ses som möjliggörare missar vi en viktig aspekt av hur akademin samverkar i samhället och en viktig faktor inom kunskapsproduktion. I ett vidare perspektiv handlar det också om att bibehålla och stärka den kritiska kraften inom humaniora, en av dess viktigaste kvaliteter. Vi bör med andra ord inte hålla oss borta ifrån obekväma sammanhang, utan snarare engagera oss mer i diskussioner om de spänningar som uppstår i gränslandet mellan våra ämnens politiska ekonomi och politikens kulturella mål, såväl inom som utanför ämnes- och institutionsgränserna.
 

4.European Commission, Raphael programme: ‘Call for proposals 1998’ in Official Journal of the European Communities, C 97, Volume 41. 31 March 1998 (98/C 97/08).
5.http://conventions.coe.int/treaty/en/Treaties/Html/143.htm
  • 1
  • 2