Bild 3. Här uppträder den kvinnliga prästen i en mer vardaglig klädsel med frimärksskjorta och hängselklänning. Till detta bärs tunna svarta strumpor och skor med bekväm klackhöjd. Foto: Birgitta Meurling
Mina informanter anser att modetänkandet inte får slå igenom alltför mycket när det gäller ämbetsplaggen, men några av dem klär sig gärna med lite ”twist”, någon rolig detalj som piffar upp klädseln.
Och så kommer vi till prästskjortorna. Prästskjortor för kvinnor utgör ett kapitel för sig. Många av de tidiga kvinnorna i prästyrket fann prästskjortorna alltför stora, vida och obekväma. De passade inte kvinnokroppen. Det uppstod, som Cecilia Åse uttryckt saken, ett glapp mellan innebörden av att vara kvinna och innebörden av att inneha en viss yrkesroll, i detta fall av att vara präst (Åse 2000:55). Många kvinnor lät därför sömmerskor sy upp modeller med bättre passform och i början av 2000-talet började stockholmsdesignern Maria Sjödin lansera trikåtoppar, som blev mycket populära. Hon fick också efterföljare på olika håll. En av mina informanter påpekar i detta sammanhang att det finns regionala variationer i de kvinnliga prästernas klädstil. Enligt henne är Sjödin-topparna mer vanliga i stockholmstrakten än på andra håll, ett slags storstadsfenomen, således.
Britt-Inger tycker att trikåprästskjortorna, ”passar perfekt till det mode som är idag, lite mer kroppsnära”. De flesta informanter uppskattar trikåtopparna, som mycket riktigt anknyter till det kroppsnära kvinnomode som dominerat under senare år. En av mina informanter tar dock avstånd ifrån dessa toppar och menar att de avslöjar för mycket av kvinnokroppens former. Den kvinnliga prästen bekönas helt enkelt på ett opassande sätt. Men prästskjortor kan vara moderiktiga också på andra sätt. Nu finns t.ex. frimärksskjortor i jeanstyg och trikåtoppar med drapering på ena sidan.
Petra konstaterar med viss självironi att tiden sprungit ifrån henne, när det gäller bruket av prästklänningar:
Jag upptäckte på en prästvigning jag tror det var 2008, eller 2007, att jag var den enda av alla kvinnliga präster i hela Göteborgs domkyrka som bar klänning! Tiden har sprungit förbi mig och jag har inte ens tänkt på det förrän då. Jag har ju varit ibland på möten i våra föreningar (Forum för kvinnliga präster) där det kommit klädförsäljare som har visat upp än det ena och det andra, så jag vet ju att det finns massor med modeller och kombinationer, men det blev så tydligt just den där gången vid prästvigningen.
Uppenbarligen är prästplagg en nisch för vissa konfektionsfirmor, sömmerskor och skräddare. Här kan plagg och modeller, som är mer eller mindre konventionella, mer eller mindre trendiga, lanseras och vad prästerna väljer är ingen tillfällighet. Både stilar och märken ger signaler, som bara de införstådda kan tyda. Även vilka slags kragar man väljer till prästskjortan signalerar olika budskap. ”Det sitter mycket teologi bara i kragsnittet”, som en prästfru jag känner en gång uttryckte det. (Bild 3.)
Till diskussionen om modetrender kan man också föra diskussionen om behovet av bekväma och ändamålsenliga plagg. Prästplaggen skall inte bara vara propra och ändamålsenliga, de skall nämligen helst också vara bekväma och lättskötta. Britt-Inger förklarar: ”Jag tror att vi använder kaftan allt mindre, vi är bekväma. En skjorta är lätt att ta på, lätt att tvätta. En kaftan måste lämnas in på kemtvätt, den är dyr och man vill inte slita på den.” Bekvämlighetsaspekten framförs av såväl informanter som klädfabrikanter. Casual Priest och Casual Clergy är beteckningar på plagg som sannolikt inte skulle ha förekommit för några decennier sedan. Tankarna om det bekväma och vardagliga har således smugit sig in även i de ”uniformella förhandlingarna” i Svenska kyrkan (Larsson 2008).