Den gyllene kjorteln i Uppsala domkyrka

Av Margareta Nockert
Publicerad:2009-05-28 19:19

Figur 4a. Den vanliga typen av söm där tygerna först har sytts ihop med efterstygn. Kanterna har sedan vikts isär och sytts ned med förstygn.

Figur 4b. De extra arbetade sömmarna är först hopsydda med efterstygn.

Figur 5. Sömmarna är sedan uppvikta mot avigsidan och hopsydda med efterstygn så att en uppstående valk bildas mot avigsidan. Kanterna är därefter nedsydda med förstygn.

Figur 6. Halssprundet med synligt foder av oblekt lärft och en blå lärftsskoning vid halsen.

Sömnadsarbetet

Sömmarna är i regel först sydda med efterstygn med dubbelt, nu ljusgult silke. Kanterna har sedan vikts isär och sytts ned från avigsidan med förstygn överallt utom i livet där kanterna sytts med kaststygn (se fig. 4a och 4b, till höger). Övre delen av sidsömmarna och ryggsömmen i livet är först hopsydda med efterstygn, därefter har sömmen vikts upp mot avigsidan och sytts med efterstygn tvärs igenom sömmarna. Resultatet blir en flera milimeter hög valk som står upp mot insidan (se fig. 5, till höger). Dessa sömmar är sydda med dubbelt lingarn i ryggen och dubbelt silke i sidsömmarna. Vilken funktion de tjocka sömmar kan ha haft är svårt att säga. Kanske skulle de göra livet mindre, kanske skulle de ge ett fjädrande stöd.

Den enda intakta framvåden är avslutad med en smal, ca 1 cm bred, invikning på öppen kant nedsydd med kaststygn i silke. Två lappar av samma tyg som resten av kjorteln har fällts in i nederkanten. Sömnadsarbetet är gjort på samma sätt som i resten av plagget och lagningen är svår att upptäcka från rätsidan. Den välgjorda lagningen tyder på att den är utförd i samma verkstad/ateljé som sytt det ursprungliga plagget.

Foder

Det finns bara fragmentariska rester av ursprungligt foder kvar. Det rör sig om lärft i tre kvaliteter, dels naturfärgad, dels två, något olika, sorters blå lärft. Det finns mest kvar av den naturfärgade lärften som är fastsydd längs ryggens mittsöm från halsringningen och 15 cm nedåt. Vid halsringningen sitter rester av en blå linnelärft och rester av en annan blå lärft finns längs halssprundet. Troligen har den blå lärften täckt hela insidan av livet och nått åtminstone 40-50 cm nedåt. Utanpå det blå fodret har den oblekta lärften fungerat som förstärkning i livets övre del och slutligen har en blå skoning sytts till vid halsen (se fig. 6, nedan till höger).

I de fragmentariska ärmarna finns inga foderrester bevarade.

Tygåtgång

Inte minst av ekonomiska skäl kan det vara intressant att beräkna hur mycket tyg som gått åt för att skära till kjorteln. Mönsterpassningarna är väl genomförda vilket betyder att det gått åt mycket tyg. Med reservation för att kunskapen om ärmarnas utseende är rent hypotetisk bör det ha gått åt mellan tio och elva meter.

Dräkthistorisk kommentar

Hur passar den gyllene kjorteln in i det nordiska och kontinentala modet under 1300-talet och 1400-talet d v s drottning Margaretas livstid?

Något plagg i så dyrbart material som guldbrokad finns inte, däremot finns ett 30-tal livplagg av ylletyger i olika kvaliteter bevarade från Norden eller nordiskt område6. De flesta plaggen består av två raka stycken, fram- och bakstycke, samt kilformiga stycken infällda i sidorna, mitt fram och mitt bak. Det är till skillnad mot Margaretakjorteln bara kilarna som ger den extra vidden på dessa plagg. Detsamma gäller för de plagg som skurits med delade fram- respektive bakstycken. Margaretakjorteln har fått sin vidd genom den fria utformningen av de fyra våderna. Några plagg från den nordiska bosättningen på Grönland har drag som kan jämföras med den gyllene kjorteln. En av kjortlarna har åtsittande liv och en vid kjoldel formad genom ovanligt långa sidokilar som är smala upptill. Livets omkrets är 94 cm och vidden nedtill är 340 cm. Motsvarande siffror för Margaretakjorteln är 81cm respektive 417 cm. Ett närmande till den avancerade skräddarkonsten i den gyllene kjorteln syns i denna yllekjortel från Grönland. Vissa skärningsdetaljer hör sannolikt samman med den tygkvalitet som använts. Ett ylletyg har i regel ett eget fall, medan man i ett styvt tyg som guldbrokaden måste skära in ett fall i plagget7. Tyvärr är det bevarade antalet plagg alltför begränsat för att en närmare studie i denna riktning ska kunna genomföras.

De skriftliga källorna har inte mycket att berätta om skärningar. Här kan man få upplysningar om typer av plagg, dvs benämningar, kombinationer av plaggtyper, färg och i bästa fall knapphändiga uppgifter om tygsort.

Bildkonsten ger en uppfattning om idealbilden när det gäller form, färg och fall. När det gäller snitt är det bara skärningstypen inte detaljer i tillskärningen som kan studeras. Inte heller som källa för datering är bilden tillförlitlig. Den talar bara om att en viss typ av plagg fanns när bilden framställdes, inte hur länge den funnits eller hur den sett ut i olika sociala skikt.

6.Margareta Nockert, Bockstensmannen och hans dräkt, 1997, Clothing found in Scandinavia and Greenland i Fashion and Clothing in Late Medieval Europe, Basel (in print), Poul Nörlund, Buried Norsemen at Herjolfsnes. Meddelelser om Gerönland. Bd 67, Köpenhamn 1924, Else Östergård, Som syet til jorden. Tekstilfund fra det norröne Grönland, 2003.
7.Nockert, in print.