Under medeltiden förändrades traditionerna kring menstruation så att nya restriktioner som inte förekom i Talmud blev vanliga. På bilden: sidor från en medeltida handskrift av den palestinensiska Talmud.
Ett vanligt förhållningssätt hos religionshistoriker är att det inte finns någon ”mest sann” form av de olika religiösa traditionerna. Istället tenderar religionshistoriker att betrakta religioner som fenomen som är stadda i ständig förändring, där vissa element är mer eller mindre konstanta, andra är beroende av kontexten. Detta göra att när man till exempel talar om judendomen så är det stor skillnad på vilken religion man möter på gammalisraelitisk tid, under talmudisk tid, under medeltiden eller idag. De religiösa traditionerna, inte bara judendomen, skiljer sig också oftast mycket mellan olika geografiska områden, eller beroende på utbildningsnivå, eller om det gäller mäns eller kvinnors religion. Det här synsättet på religion, som en föränderlig och kontextberoende företeelse, skiljer sig från vissa troendes syn på saken. Den kan istället vara mer essentialistisk, och kan utgå ifrån att det finns en ”sann islam” eller ”klassisk kristendom”, och att vissa utformningar (helst de som man själv inte sympatiserar med) kan avskrivas som ”kultur” eller ”irrläror”.
Religionshistoriker intresserar sig också för religion i bred bemärkelse, som samhällsfenomen, inte bara för det som snävt skulle kunna definieras som religion, så som myter, riter och religiösa symboler. På så vis handlar ett religionshistoriskt studium även om aspekter som makt, identitet och samhällsstrukturer.
Menstruation i biblisk och talmudisk tid
Låt oss börja med den hebreiska Bibeln där man finner det tidigaste belägget för dessa föreställningar i judisk tradition. 3 Mosebok 15 behandlar olika typer av flytningar från könsorganen, både för män och för kvinnor. Detta kapitel ingår i ett längre avsnitt som behandlar föreställningar om rituell renhet och orenhet och instruktioner om hur rening ska gå till. En menstruerande kvinna (som kallas niddah) beskrivs som rituellt oren under sju dagar. Denna orenhet kunde även föras över genom kontakt med något som hon har suttit eller legat på. Personer och föremål som drabbades av denna orenhet fick inte komma i närheten av helgedomen. Denna rituella orenhet innebar också att det sågs som en mycket allvarlig överträdelse om en man hade sexuella relationer med en menstruerande kvinna, något som skulle bestraffas med att båda blev utstötta från folket (3 Mos 20:18). De sju dagarnas orenhet gällde ”normal” menstruation. Om en kvinna däremot hade blödningar som varade längre än sju dagar så betraktades hon på samma sätt som en man som hade flytningar från penis: båda måste vänta ytterligare sju dagar efter att blödningarna/flytningarna hade upphört innan de kunde utföra de reningsriter som gjorde att de återigen uppfattades som rituellt rena.
Med tiden kom gränsen mellan ”normal” menstruation och andra blödningar att suddas ut, så att regeln blev att efter att en blödning upphör, ska kvinnan räkna sju ”vita” dagar innan hon genomgår det rituella reningsbadet, mikven. Under hela denna tid var sexuella relationer förbjudna, men även annan fysisk kontakt. Detta var uppenbarligen en viktig del av det rituella livet eftersom Talmud ägnar en hel traktat åt regelverket kring menstruerande kvinnor (traktaten Niddah), och en annan åt hur en mikveh ska vara beskaffad (traktaten Mikvaot, ett ord som är pluralformen av mikveh).