Samuel Peter von Sidon, början till Sonata ur svit för soloviolin. Ovan notbladet från Dübensamlingen med just denna musik.
Maria, Olof Rudbeck och Karl XI:s kröningsmusik
Låt oss ta ännu ett exempel på hur det kan gå till när man upptäcker något.
Maria var en student som ville skriva C-uppsats om musiken i Dübensamlingen, gärna med fokus just på hur musiken användes vid det svenska svenska hovet och gärna med fokus för särskilt stora och festliga tillfällen som begravningar, bröllop eller kröningar. Men var börjar man? Dübensamlingen består av handskrifter till ungefär 2300 musikstycken och därtill över 100 tryckta volymer – ingen vet riktigt hur många. Och ingen vet riktigt vilken av all denna musik som verkligen spelats vid hovet i Stockholm och vad som kommit in från utlandet men aldrig riktigt kommit till användning.
Vi får ta det från början: Dübensamlingen är alltså en stor samling musikalier, som skänktes år 1732 till Uppsala universitet av just hovkapellmästaren Anders von Düben (han med Narvabaletten, om ni minns). Då bestod det av två stora kistor som släpades från Stockholm till Uppsala på en hästkärra. Sedan splittrades samlingen upp på 1800-talet och blandades med resten av universitetsbibliotekets musikalier. Det är därför det är svårt att säga exakt vilka tryck som hör till samlingen. Man gjorde tyvärr ofta så vid bibliotek i äldre tid. Numera följer man det som kallas proveniensprincipen – alltså att äldre samlingar ska hållas samman i sitt ursprungliga skick och efter var de kommer ifrån, allt i syfte att underlätta för historiker.
Samlingen bestod i praktiken av den kungliga hovmusikens notbibliotek ungefär från drottning Kristinas dagar och fram till Karl XII:s död. Det förhöll sig nämligen så att familjen Düben hade lyckats få ett slags monopol på hovkapellmästarposten vid hovet. Fyra personer i tre generationer hade innehaft tjänsten. Först Anders Düben den äldre (1640–62), sedan hans son Gustav Düben den äldre (1662–90), och därefter två av hans söner, Gustav Düben den yngre (1690–98) och till sist då Anders Düben den yngre (1698–1726, 1707 adlad till friherre som Anders von Düben).
Dübensamlingen består alltså av alla de noter som dessa fyra och deras underlydande musiker i hovkapellet har köpt, bytt till sig och själva skrivit ut under nästan hundra år.
Mycket består av kyrklig musik, som användes för hovgudstjänsterna, framför allt på söndagarna. Men där finns även dansmusik för kungliga banketter och baler, ett antal franska operor som framfördes vid hovet under Karl XII:s tid, och en hel del ceremoniell musik av olika slag. Men det finns även en hel del musik där det är svårt att lista ut vad den använts till, om den överhuvudtaget har använts. När spelade man till exempel Samuel Peter von Sidons underliga, men virtuosa lilla svit för soloviolin och generalbas?
Och när sjöng man Johann Theiles i våra ögon lätt rasistiska skämtvisa, med texten: ”Unser Matz hat einen grossen, langen, langen, langen Bart, nach Juden art” (”Våran Mats har en stor och lång, lång, lång... skägg, som judar har”)?
Men, tillbaka till vår student Maria. Var börjar man i detta stora och oöverskådliga material, om man ska kunna hitta något intressant att studera och något nytt att upptäcka?
Maria hade tur på ett sätt. Precis när hon startade hade den stora, digitaliserade katalogen över Dübensamlingen börjat bli färdig. Det innebar att istället för att sitta och bläddra i en stor maskinskriven katalog kunde hon nu söka i samlingen med alla möjliga sökparametrar, kombinera sökningar och dessutom få fram scannade bilder av noterna på sin bildskärm, se mer på Musik & Teatermuseet.
Maria var som sagt intresserad av att hitta musik som bevisligen spelats och gärna haft en speciell användning vid det svenska kungahovet. Därför valde hon att börja med stycken som hade svensk text. Snart började hon också intressera sig för en särskild kategori, nämligen anonymer med svensk text.