Figur 7. Målning av Giotto i Barellopalatsets kapell, Florens. Detta är det äldsta kända porträttet av Dante, gjort under hans livstid, före landsflykten 1302.
Figur 8. Dante i Helvetets sjätte krets, avbildad av William Blake.
V. Dantes Komedi
Under det tidiga 1300-talet skrev Dante Alighieri från Florens Komedin på det italienska folkspråket, ett berättande verk på terziner. Det är ett unikt arbete, inte bara inom den medeltida litteraturen. Komedin berättar om Dantes resa genom dödsriket och består av tre delar: Inferno (Helvetet), Purgatorio (Skärselden) och Paradiso.
Helvetet framställs som en väldig tratt under jorden, där besökaren konfronteras med syndare från när och fjärran, från nutid, dåtid och myt, genom nio kretsar där straffen blir allt värre ju längre ned man hamnar. På andra sidan jorden, längst söderut, reser sig Skärseldsberget ovanför de vattenmassor som enligt den medeltida världsbilden fyllde södra halvklotet. Där träffar Dante de själar som känner ånger över sina synder från jordelivet och som, efter fullbordad rening i eld, kommer att få tillträde till saligheten. Till sist färdas han på underbart sätt upp genom rymderna, där de frälsta själarna visar sig för honom i ljus och toner, fördelade på de planethimlar (från Månen till Saturnus och fixstjärnorna) som tänktes välva sig runt jorden. Slutligen står han, pilgrimen, inför den gudomliga treenighetens mysterium, men verket slutar inte i något personligt möte med Gud. Snarare släcks jaget ut eller uppgår i den kosmiska kärleken, som förvisso är av gudomligt slag.
Komedin heter så eftersom man under medeltiden bara hade vaga begrepp om den antika teatern. Begreppet ”komedi” förknippade man inte så mycket med en scenisk föreställning som med ett berättande verk som inleds med svårigheter men slutar lyckligt och är avfattat i ”ledig och enkel stil”, remissus modus et humilis. Dantes Comedia växlar i själva verket stil allt efter position, talare och ämne i verket, från dialektala och grovkorniga talesätt till höga episka manér eller tongångar från Psaltaren och mässan. Hans ambition, uttryckligen utlagd i hans lilla skrift om folkspråket, De vulgari eloquentia, var att upphöja litteraturen på modersmålet till högsta konst, jämbördig med de antika klassikerna. Epitetet ”gudomlig” var emellertid inte Dantes egen uppfinning; så kallade Giovanni Boccaccio hans verk ett trettiotal efter hans död, och bestämningen har sedan – efter ett venetianskt tryck 1555 – kommit att åtfölja verket: La divina commedia.
Dante uttalade sig om litteratur på olika håll. I en kommentar han skrev till några av sina egna dikter, Convivio (Gästabudet), framhåller han den allegoriska innebörden av poeternas fabler, ”en sanning dold under en skön lögn” på exempelvis romarskalden Ovidius manér, una veritade ascosa sotto bella menzogna. Där känner vi igen Chartres-skolans numera vitt spridda allegores: diktarna har stora hemligheter att meddela under sina attraktiva ordslöjor (Dante talar i sammanhanget om ”dessa myters hölje”, ’I manto di queste favole). I Komedin kan han snarare poängtera det egna verkets religiösa karaktär, som då han talar om ”det heliga poemet / vid vilket jord och himmel har lagt handen” (Paradiso 25.1-2), ’l poema sacro / al quale ha posto mano e cielo e terra. I De vulgari eloquentia, slutligen, understryker han fiktionens, retorikens och versens betydelse: ”en uppfinning utformad efter retorikens och musikens regler”, fictio rethorica musicaque poita.
Av de här inte alldeles samspelta deklarationerna kan vi dra följande slutsatser:
- Dante lade stor vikt vid den litterära hantverksskickligheten, applikationen av alla de konstgrepp han kunnat studera inom de fria konsterna, såsom figurspråket (i retoriken) eller verskonsten (i grammatiken).
- Han delade sin epoks vitt spridda smak för indirekta uttryckssätt, allegori och förtäckt tal, på olika vägar associerade till både Bibeln och den profana litteraturen.
- Till skillnad från Chrétiens romaner och de andra höviska verk han tagit intryck av som ung man i Florens, ville han i Komedin slå en djärv brygga mellan lekmännens och kyrkans textvärldar, mellan fiktion och religion, lärt hantverk och överjordisk inspiration.
Längre från föreställningen om poeternas lögner kan vi knappast komma – därom vittnar uttrycket ’l sacro poema'. Därmed framträder Dante som den litterära medeltidens store syntesmakare. Hela den klassiska episka traditionen, den nyare tidens höviska fiktioner med erotiska ämnen och vandringsteman jämte talrika anspelningar på Bibeln, först och främst Psaltaren, tas i anspråk för en berättelse om mänsklighetens slutliga öde: fördömelse, rening eller frälsning.
Den här syntetiska eller sammansatta ambitionen framträder på flera nivåer i Komedin, som allra tydligast kanske i de färdledare som visar Dante vägen genom de tre rikena. Först hjälper honom Vergilius, Aeneidens och det gamla Roms store skald, för Dante och många andra medeltida författare själva inbegreppet av den antika diktningen, poetria, en auktor som för de italienska författarna också framstod som en landsman. Men på Skärseldsbergets topp avlöser honom Beatrice, Dantes ungdomskärlek från Florens, död i unga år, och allra sist blir det den helige Bernhard av Clairvaux (död 1153), cistercienserordens grundare, som hjälper poeten på de sista stegen fram mot treenighetens roterande, regnbågsskimrande cirklar. Fiktionen står stark genom hela verket men är inte självtillräcklig eller ändamålslös, som Chrétiens romans bretons, utan tjänar ett högre syfte.
Dante var djupt involverad i sin tids florentinska lokalpolitik, styrde staden som prior (ett av borgarråden) för en kortare period jubileumsåret 1300 och dömdes två år senare till landsflykt av sina fiender. Komedin skrevs i exil och är rik på häftiga utfall mot samtidens Florens, påvar och andra dignitärer, samtidigt som Dante infogar verkets politiska dimension i ett större historiskt mönster, där det gamla romerska kejsardömet tonar fram som ett (idealiserat) ideal för samtidens splittrade Italien och Europa.
Framför allt medger de olika utgångspunkterna för Dantes projekt en särskild dubbelexponering av de gestalter som framträder i verket. Satsningen på fiktionen, den dramatiska berättelsen, medger en stark inlevelse i deras enskilda öden, och flera av dem har också blivit stående nummer i antologier över västerländsk litteratur: Francesca i den andra helveteskretsens vinddrag (hon lät riddarromanernas erotik övergå i förbjuden praktik), Odysseus i en eldslåga i den åttonde kretsens åttonde dike (han trotsade det medeltida Europas gränser) och många fler. Samtidigt är alla dessa öden redan avslutade, för alltid fixerade i den gudomliga ordningen. Efter att i besökaren Dantes sällskap ha blickat tillbaka på sina jordiska existenser, avgörande beslut och dödsögonblick sjunker de tillbaka i Helvetets skuggor, i Skärseldens lågor, i det paradisiska ljuset. Och läsaren vet att hon eller han aldrig kommer att få se dem mer.
Det är till sist den här föreningen av klassisk och modern fiktion, av poetria och romans bretons, med ett gudomligt ärende, som – bortsett från själva professionalismen, hantverksskickligheten – gav Dante ett så påfallande starkt självförtroende. Det kom honom väl till pass under hans svåra år i exil. I den första helveteskretsen, där den klassiska antikens stora poeter tillbringar evigheten, upptas han som en like i skaran av så stora namn som Homeros, Ovidius och – naturligtvis – Vergilius. Till den stoltheten över att vara en utvald skald i klassisk stil kommer en känsla av att agera profet för en omvärld i djup andlig såväl som politisk kris. Komedin bär ett profetiskt budskap. Vid ett tillfälle i Helvetet, där Dante känner att han måste övertyga sina läsare om sanningshalten i de monstrositeter han skildrar, svär han ”vid denna / min komedi” att han faktiskt såg vad han såg (16.128): per le note / di questa comedìa, lettor, ti giuro… Det egna verket får alltså garantera den märkvärdiga synens autenticitet. Det författarjag som talar så självsäkert är antingen en poet som går i god för sin fiktion eller en profet som går i god för sin vision. Här sammanfaller på sällsamt vis bägge två.