Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 9. Hans Vredeman de Vries, Hieronymus Cocks förlagshus Aux Quatre vents i Antwerpen, 1560.

Figur 10. Stefano della Bella, Titelsida till serien Raccolta di varii capricci, Paris, 1646.

Tryckningen och försäljningen ombesörjdes av förläggaren, som i regel också ägde plåtarna. Förläggarna agerade som fria företagare på en internationell marknad med metropoler som Rom, Paris, Antwerpen, Nürnberg och Augsburg som bas. När Hieronymus Cock gav sitt förlag i Antwerpen namnet Aux quatre vents (ung. ”I alla väderstreck”) uttryckte det en realitet (figur 9). Arbetsdelningen framgår oftast klart av bladens inskrifter. Med beteckningarna invenit eller delineavit (oftast förkortat till inv. respektive del.) anges vem som tecknat kompositionen, alltså den konstnärliga upphovsmannen. Gravörens namn anges med begreppen fecit eller sculpsit (förkortat fec. respektive sculp.) eller – framförallt i Frankrike – gravé. Med excudit (förkortat excud. eller exc.) anges förläggaren. Tryckarnas namn nämns vanligtvis inte, trots att de inte nödvändigtvis var identiska med gravören eller förläggaren. Redan under 1500-talet försökte förläggare och konstnärer att skydda sig mot piratupplagor och plagiat genom att skaffa sig en copyright, ett s.k. privileg. I Centraleuropa och Nederländerna utfärdades dessa privilegier i kejsarens, i Frankrike i kungens namn. Cum priv. S. Caes. M. resp. Cum privilége du Roi brukar beteckningarna för det lyda.

I Italien, Tyskland och Nederländerna låg produktinen av ornamentstick i händerna på fria företagare. I Frankrike var situationen i viss mån annorlunda. Det franska hovet sysselsatte tecknare och gravörer som levererade förlagor och skisser till de många slottsbyggena, för hovteatrarnas behov och för hovverkstädernas produktion av möbler och andra inredningsföremål. Traditionen går tillbaka till 1500-talet, när Frans I anställde konstnärer som de båda italienarna Rosso Fiorentino (1495-1540) och Primaticcio (1504-1570). De skapade med utgångspunkt från italienska förebilder en ny dekorationsstil för inredningen av de kungliga slotten, framför allt Fontainebleau, som senare populariserades av gravörer och förläggare som  som Jacques Androuet Ducerceau d.ä. (ca.1510-ca.1584) och som kom att inspirera framförallt nederländska tecknare och gravörer under seklets andra häft. Det var emellertid först under 1600-talets senare del och under 1700-talet som det franska inflytandet i Europa blev förhärskande. Jean LePautre (1618-1682) och Jean Bérain (1640-1711), för att bara nämna de mest kända, påverkade den dekorativa konsten i hela Europa under nästan ett helt sekel. Båda var verksamma vid hovet under 1600-talets senare hälft men deras kompositioner spreds snart även på den fria marknaden, dels i deras egen regi och dels genom förläggare som Jean LeBlond (1635-1709) och Pierre Mariette d.y. (1634-1716). Det blev nu allt vanligare att ange adressen till förläggarens butik på bladen (figur 10). Den franska smakens dominans i hela Europa under 1600-talets senare del och hela 1700-talet vore knappast tänkbar utan denna kombination av det franska hovets kulturella prestige och den parisiska konsthandelns efficiens. De franska ornamentsticken spreds emellertid även på andra vägar. I Augsburg gav förläggaren Jeremias Wolf (1663-1724) i stor stil ut kopior eller fria variationer av de berömda franska modellerna. Hans produkter såldes inte bara i hela Europa utan exporterades även till Amerika.