Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 41. Jean Bérain, Grotesk.

Figur 23. Rafaels ateljé, Groteskdekorationer i Vatikanpalatset, 1520-tal.

Figur 25. Enea Vico, Grotesk, 1540-tal?

Figur 1. Hans Vredeman de Vries, Utkast till rullverkgrotesk. Teckning.

Figur 2. Cornelis Floris, Titelsidan till Veelderleij Veranderinghe van grotissen ende compartimenten, 1556.

var den medvetna och systematiska receptionen av antikens ornament och dekorationsformer. Det nya modet spreds också snabbt till det övriga Europa och trängde även där undan de traditionella gotiska formerna och motiven. En av orsakerna till den snabba spridningen var att den antikiserande stilen gav uttryck för den allmänna entusiasm för antiken, som präglade både kultur- och samhällsliv. En avgörande roll spelade emellertid också ett nytt medium: grafiken. För att lära känna antikens och den italienska renässansens dekorativa konst behövde man inte resa till Italien, den förmedlades med hjälp av tryckta förlagor: illustrerade arkitekturtraktater och ornamentstick som spreds i stora upplagor. Redan mot 1500-talets slut torde alla stenhuggare, skulptörer, snickare och byggmästare i större delen av Europa ha hämtat inspiration därifrån.

De grafiska förlagorna bidrog inte bara till en snabb spridning av nya ornamentformer, de bidrog också till att sudda ut regionala skillnader och de kunde dessutom verka konserverande och underlätta att äldre former åter togs upp. Ett exempel på en sådan kontinuitet är Jean Bérains (1640-1711) berömda groteskkompositioner (figur 41), som griper tillbaka både på Rafaels grotesker från 1500-talets början (figur 23 och 25 ) och på den något yngre nederländska ornamentiken från samma sekel (figur 1) som han torde ha känt till tack vare kopparsticken.

Ornamentstickets uppkomst och utveckling

Ornamentstickets historia är intimt förknippad med uppkomsten av de grafiska teknikerna. Till att börja med använde man sig av träsnitt men snart trängdes den tekniken undan av kopparsticket, som möjliggör både en större detaljrikedom och större upplagor. De tidigaste ornamentsticken tycks ha varit enstaka blad. Snart blev det emellertid vanligt att ge ut dem som serier, häftade och försedda med ett titelblad (figur 2). Titelbladen ger ofta intressanta upplysningar både om vem som tecknat och stuckit ornamenten och vilken målgrupp man vände sig till. I första hand nämns här hantverkare och konstnärer men ibland vände man sig också till ”amatörer”, dvs. samlare som själva inte utövade något hantverk eller något konstnärligt yrke. I vissa fall kan de ha samlat ornamentsticken med tanke på framtida egna byggnads- eller inredningsplaner men ofta tycks de mest ha intresserat sig för dem som självständiga konstverk, utan tanke på någon praktisk användning. Ett förnämligt svenskt exempel på det är de la Gardiesamlingen i Kungliga biblioteket i Stockholm som omfattar inte mindre än 1 280 blad. Den skapades av en lärd apotekare i Sydtyskland under 1600-talets början och förvärvades senare av Magnus Gabriel de la Gardie. Samlingen innehåller arbeten av de flesta av de berömdaste nederländska, franska och tyska tecknarna och gravörerna från 1500-talet och det tidiga 1600-talet och var alltså stilistiskt sett inte längre särskilt aktuell när den kom till Sverige. För Magnus Gabriel de la Gardie, som i sina byggnadsprojekt orienterade sig efter det nyaste modet, stod alltså sannolikt samlarintresset i förgrunden, när han köpte samlingen.