Ornament och ornamentstick från renässans till nyklassicism

Figur 7. Cornelis Floris, Grotesk ur serien: Velderleij nieuwe inventien ... andra delen, 1557.

Lucas Kilian, Kartusch. Ur: Schildtbyhlin, Augsburg, 1610.

Figur 33. Ryningska palatset i Gamla stan, 1640-tal.

Figur 34. Adam van Vianen, Titelblad till Modelles Artificielles.

I en del av Floris grotesker  kombineras de artificiella metalliska formerna med mjuka organiska former som ibland kan föra tankarna till inälvor, musslor eller sniglar (figur 7). Det var en tendens som alltmer började prägla rull- och beslagverksornamentiken under 1600-talets början. Ett tidigt och karakteristiskt exempel på det är den här avbildade kartuschen ur Lucas Kilians (1579-1637) Schildtbyhlin (”Schildbüchlein”, kartuschbok) från 1610 (figur 31). I den övre delen av ramen kan man urskilja två mänskliga gestalter som nästan helt gått upp i den degiga helhetsformen. Betydligt elegantare former använder Kilina i sitt ornamentala alfabet från 1627 (figur 32). Den nya stilen som fått namnet broskornament (tyska Knorpel- eller Ohrmuschelstil, nederländska Kwabstil) höll sig särskilt länge i norra Tyskland och i Norden. Stenportalerna från 1600-talet i Gamla stan i Stockholm visar en hel provkarta på broskornamentik (figur 33). Särskilt extravaganta exempel på stilen finner man i det holländska silversmidet från 1600-talets första decennier, t.ex. hos Adam van Vianen (1568-1627; figur 34). I Rembrandts målningar finns många exempel på sådana pjäser.

Den mest omfattande förlagesamlingen med broskornament kom ut på 1640-talet i Nürnberg. Upphovsman var Friedrich Unteutsch (1600-1670), som till yrket var möbelsnickare i Frankfurt a.M. Hans förlagor är också tydligt präglade av yrkesmannens behov, även om Unteutsch inte heller ryggar tillbaka för att ibland teckna så överrikt och fantasifullt dekorerade objekt att man har svårt att föreställa sig att någon snickare skulle komma på idén att tillverka dem.

Att den otyglade dekorationsglädje som broskornamentiken representerar förr eller senare måste ge upphov till en reaktion förvånar inte. I Holland blev reaktionen särskilt radikal. Redan på 1630-talet lanserade en grupp arkitekter och intellektuella en holländsk klassicism i Andrea Palladios och Vincenzo Scamozzis anda. Den var rationalistiskt präglad och ytterst spartansk i sitt bruk av ornament. Både inom arkitekturen och möbelkonsten föredrog man nu släta ytor; de viktigaste dekorationselementen var sparsamt förekommande pilastrar (sällan kolonner) och frontoner samt girlander och festoner. Dessa är applicerade så att de verkar upphängda på väggen, någon optisk sammansmältning av ornament och grund förekommer inte. Huvudexemplet på den nya stilen är Amsterdams rådhus (numera kungliga slottet), som påbörjades 1642 efter ritningar av Jacob van Campen (1595-1657). I Sverige är Riddarhuset i Stockholm i den gestalt det fick av Justus Vingboons (ca.1620-1698) ett känt exempel.