Modernt och förmodernt

Av Alf Hornborg
Publicerad:2009-05-28 19:18

Halsband av Spondylus från inkariket.

Några exemplar av de yxformade koppapengar från Perus kust som idag kallas naipes.

Bland det mest värdefulla som inkahärskaren kunde ge någon av sina undersåtar var smycken av det rödaktiga skalet från Spondylus, ett svåråtkomligt ostron som inte förekommer längre söderut längs Sydamerikas västkust än Guayaquilbukten.  När Francisco Pizarros styrman Bartolomé Ruiz år 1525 seglade söderut från Panama på jakt efter en gul metall mötte han således köpmän från södra inkariket som seglade norrut på jakt efter röda ostronskal. Tydligare kan det inte bli hur vad som är ekonomiskt värdefullt bestäms av kulturella sammanhang. Men moderna pengar ger intrycket av att alla värden överallt är utbytbara. I det gamla Peru förekom en typ av ”pengar” som arkeologerna idag kallar naipes: standardiserade små bitar av koppar i form av yxhuvuden. De användes i handeln längs Perus och Ecuadors kuster redan på 800-talet, men skiljde sig från moderna pengar i ett väsentligt avseende: liksom ”primitiva pengar” på andra håll i världen var deras användningsområde begränsat till vissa specifika typer av rituella utbyten. De kunde exempelvis i Ecuador användas som brudpris, men aldrig för att avlöna arbetskraft eller köpa livsmedel. De kunde därför heller inte driva en accelererande resursförbrukning som i det moderna samhället, där produkterna av resursförbrukning belönas med mera resurser att förbruka.

Denna lilla glimt av 1500-talets inkakultur rymmer väsentliga uppgifter om vad moderna européer skulle kalla dess teknik, ekonomi och politik. Ändå är det uppenbart att dessa moderna begrepp i någon viktig mening inte är tillämpbara på inkasamhället. Såväl jordbruksteknik och varuutbyte som beslutsfattande var djupt inbäddade i specifika kulturella symbolsystem och föreställningar. Inkafolkets särskilda sätt att organisera dessa verksamheter kan inte reduceras till en renodlad rationalitet lösgjord från kulturella egenheter. Det betyder inte att verksamheterna fungerade ineffektivt. I vissa avseenden var de utan tvivel överlägsna sina moderna motsvarigheter i Peru och Bolivia. Men deras organisationsprinciper är inte åtkomliga för moderna beräkningar av teknisk-ekonomisk rationalitet och effektivitet. Den kulturella inbäddningen kräver en analys som tar hänsyn till symboliskt sammanhang, snarare än abstraherar och dekontextualiserar.

Samma grundläggande iakttagelse kan göras för alla de utomeuropeiska kulturer med vilka européer har kommit i kontakt under sekler av västerländsk expansion. Sedda ur ett modernt perspektiv ser förmoderna samhällen ut att sakna en renodlat materiell rationalitet. Det närmaste vi kan komma en definition av ”förmodernitet” skulle kanske kunna vara just detta: I förmoderna samhällen är teknik, ekonomi och politik alltid inbäddade i kulturella symbolsystem.

Har vi någonsin varit moderna?

I samma ögonblick som vi når fram till denna preliminära distinktion mellan modernt och förmodernt infinner sig frågan om inte även modern teknik, ekonomi och politik är inbäddade i kultur? Hur vore modern ekonomi och teknik möjliga utan våra kulturella föreställningar om ”pengar”, ”marknadspris”, ”lön”, ”egendom”, ”vinst” och så vidare? Hur vore modern politik möjlig utan våra kulturella föreställningar om ”demokrati”, ”rösträtt”, ”lagstiftning”, ”polisväsende”, med mera? Är det moderna i själva verket inbäddat i kultur? Flera tongivande antropologer har gjort oss uppmärksamma på i hur hög grad även moderna människor är kulturvarelser. För att kunna urskilja på vilka sätt våra invanda föreställningar om teknik, ekonomi och politik faktiskt har en kulturell dimension måste vi uppnå en viss distans till dem. George Marcus och Michael Fischer har föreslagit att vi bör ägna oss åt defamiliarisering av dessa alltför bekanta begrepp. Marshall Sahlins, Maurice Godelier och Stephen Gudeman har visat hur den ekonomiska antropologin kan hjälpa oss få den nödvändiga distansen till det ”självklara” i våra västerländska konsumtionsvanor och föreställningar om ekonomi. Tim Ingold och Bruno Latour har på liknande sätt uppmanat oss att reflektera över i hur hög grad vår vardagsteknik utgör en kulturell konstruktion. Latour har exempelvis visat att föreställningen om den moderna dualism som skiljer natur från samhälle i stor utsträckning är en illusion, inte minst i och med de nya ”hybridiserade” teknologier som systematiskt överskrider denna inbillade gräns.

Men är då det moderna industrisamhället endast en kultur bland alla andra? Nej, så långt har vi inte anledning att gå. Den avgörande skillnaden är på vilken nivå den kulturella inbäddningen återfinns. Sahlins och Gudeman har i olika sammanhang föreslagit att det utmärkande för det moderna samhället är just det abstrakta språkbruk med vilket det strävar efter att omfatta och uppsluka alla andra kulturella meningssystem. Gudeman skriver om den moderna nationalekonomin att vi borde tänka på nya sätt när det gäller begrepp som ”imperialism”: är det sist och slutligen en fråga om ”vem som får bygga modeller av vem”? Nationalekonomernas centrala begrepp ”nytta” (eng. utility) är ett utmärkt exempel på hur europeisk vetenskap har utvecklat kategorier som ibland är så abstrakta att de saknar substans. Som Sahlins har visat är ”nytta” alltid och överallt kulturellt specificerad. Utan tillgång till denna kulturella kontextualisering blir begreppet innehållslöst och dess definition tautologisk (ung. ”nytta är ett mått på vad människor finner nyttigt”). Men desto mera användbart är det naturligtvis som ett redskap för att reducera alla världens kulturella preferenser till en enda manipulerbar måttstock. Idén om alltings utbytbarhet är modernitetens mest grundläggande utgångspunkt. Dessa iakttagelser skall naturligtvis även omfatta den samhälleliga institution som har givit det abstrakta begreppet ”nytta” en materiell och socioekologiskt potent form – de moderna pengarna.