Persisk filologi – från muntlig tradition till boktryck

Av Bo Utas
Publicerad:2011-02-17 16:35
Figur 4.

Fig. 4. Sima-ceremoni i Avanos, Turkiet, 2010.

Samtidigt fanns också en stark muntlig tradition inom teologin, särkilt den som hade en sufisk (mystisk) inriktning. Ett utmärkt exempel på detta är den ledande teologen ‛Abdu’llāh Ansārī från Herat (d. 1089). Han tillskrivs författarskapet till en rad verk, både på arabiska och persiska, men endast hans arabiska traktat Manāzil us-sā’irīn (”De vägfarandes etapper”, dvs. mystikernas utvecklingsstadier) kan säkert sägas vara slutgiltigt formulerad av honom själv. Den dikterades av honom för en namngiven skrivare och försågs med hans auktorisation (ijāza, ’tillstånd’). Det finns en persisk sammanfattning av hans Manāzil känd under titeln Sad maidān (’Hundra fält’) som skrivits ner efter mästarens föreläsningar av en till namnet okänd lärjunge. På samma sätt kan man sluta sig till att många av de verk som tillskrivs Ansārī tillkommit genom att elever skrivit ut sina minnesanteckningar, alltså en process som liknar tillkomsten av Ferdinand de Saussures berömda Cours de linguistique générale. I åtminstone ett fall, den Koran-kommentar som kallas Tafsīr-i Maibudī, verkar den muntliga överföringen ha sträckt sig över flera led. En teolog och sufi-schejk av Ansārīs typ undervisade och föreläste. Han skrev inte4. I Johannes Pedersens utsökta studie Den arabiske bog ges en rad instruktiva exempel på hur arabiska lärde avfattade och dikterade sina skrifter på detta muntliga sätt 5.

Vad beträffar skönlitteraturen är den texthistoriska och textkritiska situationen om möjligt ännu mer komplicerad. Dikt var av tradition muntlig. Poesi, både episk och lyrisk, föredrogs gärna till musikackompanjemang – inför kungar, potentater och andra stormän, men också i folkligare sammanhang – i tehusen, på moskégårdarna, i hemmen. Redan från 1000-talet blev de sufiska konventen (kallade khānaqāh) viktiga centra för litterär aktivitet. Huruvida musik och poesi (och eventuellt dans) var tillåtligt vid sufiska sammankomster var ända från början en het stridsfråga, men musikförespråkarna var i majoritet, och så kallad samā (’åhörande’, dvs. ungefär ’konsert’) förekom (och förekommer) i de flesta av sufiordnarna. En modern variant är den turkiska Mevlevi-ordens sima (”de dansande dervischerna”, fig.4). Poesi som sångtext traderas naturligtvis lätt muntligt, och texten kan också komma att varieras i olika framföranden. Det är alltså inte konstigt att man möter en stor variationsrikedom i de dikter som nedtecknats i medeltida handskrifter.

Berättande av alla slag har intill våra dagar varit en muntlig angelägenhet i Iran. Det finns en rad olika berättelsegenrer, som sagor, hjältesagor, fabler och anekdoter, en del i folklig och en del i mer utstyrd form. Gemensamt för dem alla är att de normalt traderas muntligt. En adept lär dem av en mästerberättare. Han blir i sinom tid själv en mästerberättare och för berättelserna vidare till sina adepter. Hit hör den krets av persiska berättelser som kom att bli en av de viktigaste beståndsdelarna i den berättelsecykel som vi känner bäst i sin arabiska form under titeln Tusen och en natt och långa rader av berättelser om iranska hjältar, kungar, prinsar, prinsessor, krigare, feer, djinner och trollkarlar som delvis också samlats i omfattande berättelsecykler.

4.Bo Utas, “The Munājāt or Ilāhī-nāmah of ‘Abdu'llāh Ansārī”, Manuscripts of the Middle East, Leiden, 3/1988, ss. 83-87.
5.Köpenhamn 1946, s. 21 ff.