Uppslag i ännu en version av Commentarii de bello Gallico.
Vi har naturligtvis inget original av Caesars egen hand bevarat och har alltså ingen förstahandskunskap om vad Caesar faktiskt skrev. Vägen från Caesars eller hans sekreterares original och till den tryckta text vi finner i bokhyllan idag har varit lång. Även i antiken publicerades texter, och det gick så till att texten kopierades, dvs. skrevs av för hand, och kopiorna såldes eller spreds till intresserade. Som vi har nämnt tidigare leder en avskrift nästan alltid till att det smyger sig in fel. Var och en som har prövat på att t. ex. skriva rent ett handskrivet manus eller på något annat sätt göra en avskrift har säkert upplevt att så är fallet. Felet kan uppstå på rent mekanisk väg: när man flyttar blicken mellan förlaga och avskrift kan blicken komma fel och man tappar bort något ur förlagan. Det kan vara av mental art: man memorerar några ord i förlagan men byter sedan omedvetet ut ett av orden mot en synonym när man skriver ner dem. Man läser fel och skriver ner det man tycker sig se. Man gör egna stavfel eller slarvfel. Även om man i antiken hade tränade kopister är det sannolikt att de gjorde sig skyldiga till ungefär samma typ av fel som vi gör. Därmed är det stor sannolikhet för att redan de kopior som cirkulerade i Rom under Caesars egen tid inte var identiskt lika.
Avskrifter uppträder i ”generationer”. När bokhandlaren i Rom fick beställning på ett nytt exemplar av De bello gallico gick han inte till Caesar och bad att få låna originalet, utan han satte en av sina kopister på att skriva av en existerande kopia. Därmed fördes de fel som uppkommit i den första avskriften vidare till nästa avskrift, som i sin tur troligen kom att få nya fel. Om vi antar att bokhandlaren ägde en kopia och denna skrevs av sex gånger så fördes alltså den första kopians felaktigheter vidare i alla dessa sex avskrifter. I nästa ”generation” återfinns dessa fel på nytt, samtidigt som avskrifterna av den första av de sex handskrifterna har ytterligare fel gemensamma, avskrifterna av den andra har andra fel och så vidare. Redan ganska nära författarens egen tid har alltså antalet varianter i de olika exemplaren hunnit bli ganska stort. Handskrifterna gjordes på papyrus, som är ett förgängligt material med begränsad livslängd om det inte bevaras under speciella förhållanden (t.ex. har en del antika papyrusfynd gjorts vid utgrävningar i Egypten, där det torra klimatet varit gynnsamt). Det är först när pergament började användas i större utsträckning som handskrifterna fick längre livstid. De äldsta bevarade handskrifterna av antika texterna är ofta från 800/900-talet, vilket betyder att det gått åtskilliga hundra år sedan texten skrevs. Detta är fallet med just De bello gallico. Om man tänker sig de olika avskrifterna och avskrifter av avskrifterna som beskrevs ovan som grenar på ett träd där originalet utgör roten, så innebär detta att de existerande handskrifterna kan tillhöra vitt åtskilda grenar på detta träd och därmed skilja sig åt på ganska många punkter. Den textkritiska metoden innebär att man går igenom alla de existerande handskrifterna, jämför deras avvikelser och utifrån dessa försöker rekonstruera en text så nära originalet som möjligt.
Hur går man då rent praktiskt till väga? Det första steget är att kollationera handskrifterna. Detta innebär att man läser igenom dem och se på vilka punkter de skiljer sig från varandra. Avvikelserna betecknas som fel: det faktum att olika handskrifter har varianter på ett ställe betyder ju att något måste ha hänt med originaltexten på detta ställe (någon av handskrifterna kan givetvis ha den ”rätta” texten). Genom jämförelser mellan de olika typerna av fel försöker man dels fastställa handskrifternas släktskap med varandra, dels fastställa hur den text såg ut som ligger till grund för alla de avvikelser som finns i de existerande handskrifterna. Man använder då begreppet arketyp, en tänkt handskrift från vilken alla de existerande härstammar. Arketypen behöver inte nödvändigtvis vara (och är oftast inte) identisk med originaltexten, utan ligger tidsmässigt någonstans mellan original och äldsta bevarade handskrift. Släktskapen mellan handskrifterna beskriver man med ett släktträd, där arketypen (som brukar betecknas med den grekiska bokstaven för omega, se fig. 3 till höger) står högst upp och de övriga grenar ut sig inunder. Ett sådant släktträd kallas som sagt stemma.
Hur kan man veta att något faktiskt är fel i texten? Det första kriteriet är som redan nämnts att det finns olika varianter, också kallat läsarter, i de olika handskrifterna. Detta är ju en säker indikation på att här har något skett med texten. Utgivarens uppgift är att ta ställning till om någon av läsarterna är den korrekta eller om alla handskrifter har fel på den här punkten. Ibland är valet enkelt: om några handskrifter har en uppenbart orimlig text och andra en som ger god mening väljer man naturligtvis den senare. Det blir svårare när man har flera läsarter som ger mening åt texten. Då har man olika principer att följa: för det första ser man på vilken handskrift som har vilken variant. Om någon handskrift eller grupp av handskrifter skiljer sig ut genom att oftast ha goda läsarter väljer man gärna den läsart som återfinns i denna handskrift, om den i övrigt verkar rimlig. Om två grupper av handskrifter har samma läsart medan en tredje har en avvikande följer man oftast majoritetsregeln: det är större sannolikhet att den text som finns i flest av avskrifterna också är den som har funnits i arketypen. Slutligen har man valet mellan det som kallas lectio facilior och lectio difficilior, lättare resp. svårare läsart: om en läsart t. ex. innehåller ett ovanligt ord medan en annan har ett kanske liknande men betydligt mera frekvent ord på samma plats brukar man tolka det senare fallet som en förenkling som en skrivare har genomfört. Han har kanske inte känt igen eller förstått det mer ovanliga ordet, utan ersatt det med ett mera välbekant. Man utgår då från att det är den svårare läsarten som är den ursprungliga.
Ibland förekommer det att en passage i en text uppvisar en stor variation på läsarter mellan de olika handskrifterna. Då kan man misstänka att ett mer allvarligt fel har uppstått i texten. Här kan ha funnits ett fel redan i arketypen – som vi minns är arketypen i regel inte identisk med originalet utan kan ligga flera hundra år senare i tiden. Det som då har hänt är förmodligen att olika avskrivare har sett felet och försökt lösa det på olika sätt. Några har kanske bara kopierat det existerande felet rätt av; andra har försökt hitta egna lösningar. Dessa egna lösningar följer sedan med i de olika generationerna och kan därmed utgöra ett gott hjälpmedel för att fastställa vilka handskrifter som är släkt med vilka. Vårt exempel från Caesar visar just på ett arketypfel: alla de bevarade handskrifterna har här läsarten praeerant i plural, vilket alltså genom jämförelser med andra omnämnanden om ämbetet Vergobretus i texten kan påvisas vara fel. Detta arketypfel var av ett enkelt slag vilket visas av att alla handskrifter uppvisar samma text. För skrivaren som just har sett två personer omnämnda är det helt naturligt att finna ett predikat i pluralform, och ingen skrivare har sett något behov av att ändra i texten. När arketypfelet däremot är ett mer uppenbart fel uppstår gärna de olika typer av lösningar som omtalades ovan och som leder till en snårskog av läsarter på det aktuella stället.