Scen från Popol Vuh: hjältetvillingarna (till höger) inför en av underjordens furstar. Vas från Peten, Guatemala (593-830). Keramik med rött, vitt och svart på gul lera. Museum of Fine Arts, Boston.
Kulturkrockar mellan Västerlandet och den övriga världen berör inte sällan just frågan om fiktionen. Problematiken blir särskilt synlig i gränsområdena mellan länder, språk och etniska grupperingar, i vad man kunde kalla nuets hybrid- eller blandkulturer. Här kan plötsligt avgrundsdjupa motsättningar uppenbaras. När den brittisk-indiske prosaisten Salman Rushdie år 1988 gav ut en roman betitlad Satansverserna, ådrog företaget honom en fatwa, lika med en dödsdom, från ayatolla Khomeyni i Iran. Fatwan aktualiserar ett centralt litteraturvetenskapligt problemfält, nämligen fiktionen och dess ömtåliga förhållande till religionen, närmare bestämt till religiös och politisk renlärighet.
I fortsättningen skulle jag vilja sätta det västerländska förhållandet till fiktion i ett globalt perspektiv genom en – med nödvändighet kortfattad och skissartad – jämförelse med den gamla mayacivilisationens heliga skrift, Popol Vuh. År 1524 slutförde den spanske conquistadoren Pedro de Alvarado erövringen av det land vi i dag kallar Guatemala. Han intog Utatlán, huvudstaden i det mäktiga quichéfolkets bergiga rike i söder. Det var en långlivad kultur som nu gick mot sitt slut. Strax efter erövringen nedtecknade några okända quichéindianer Popol Vuh, ett brokigt kompendium på folkets myter, heliga traditioner och historia, ofta kallad ”Mayabibeln” och enligt den kubanske prosaisten Alejo Carpentier ”den enda kosmogoni som känt hotet från maskinen”.
Popol Vuh bygger troligen på både muntliga berättelser och äldre dokument, avfattade i bildskrift. Boken hölls länge gömd för de kristna kolonisatörerna. Först på 1700-talet fick en quichékunnig jesuitpräst, fader Ximénez, syn på dokumentet. Han kopierade det noggrant och författade en spansk version. Den ursprungliga handskriften gick senare förlorad. Det är följaktligen genom fader Ximénez försorg som vi fortfarande känner Popol Vuh.
Ursprungsmyten i Popol Vuh lägger särskild tonvikt på det gudomliga ordets skapande kraft i naturen. Det är bara med alstringen av oss själva som gudarna får problem: de misslyckas gång på gång med att få fram en livsduglig människoart. Över halva Popol Vuh tilldrar sig därför på ett förhistoriskt stadium, där de mytiska hjältetvillingarna stiger ned i underjorden, Xibalba, för att spela boll med och sedan döda dess ondskefulla furstar. Därefter kan människan skapas med majsen som råmaterial. Så börjar det historiska krönikeskiktet i boken som sträcker sig ända fram till det bittra nuet: ”Sådant var Quichés liv, som man nu inte längre kan se (boken Popol Vuh) som kungarna såg i gamla tider, för den har nu försvunnit. Så gick det till när Quichés folk, som nu kallas Santa Cruz, mötte sitt slut.”