En av de största utmaningarna med att jobba med digital arkeologi är att det finns så mycket spännande och roliga saker som man vill göra. Nya idéer till projekt att utveckla, artiklar att skriva och tekniker att testa pockar ständigt på uppmärksamhet, vilket inte sällan får en stackars forskare att känna sig både yr och otillräcklig, men samtidigt väldigt inspirerad och entusiastisk.
Dagens arkeologer blir allt bättre på att hantera information smart och digitalt, vilket gör att allt blir mer tillgängligt och lättanvänt. Samtidigt sker det en utveckling i rasande takt inom teknik och IT, något som innebär att det ständigt finns mer att lära och utveckla! Jag vet inte hur många Coursera-kurser jag anmält mig till för att lära mig något nytt och spännande, men oftast räcker tiden inte till.
Just tillgången på information tycker jag är något av det viktigaste som sker inom humanistisk forskning just nu – och där vi, om vi kan använda oss av all denna information på ett effektivt sätt – kommer ha en grund för att skapa ny kunskap utifrån frågor som vi knappt skulle kunna föreställa oss i dag. Genom att ha stora datamängder tillgängliga att analysera kors och tvärs kommer kunskapstillväxten öka exponentiellt.
Ett exempel – Trafikverket börjar snart byggandet av Ostlänken, en dubbelspårig höghastighetsjärnväg mellan Järna och Linköping. Inför byggandet av den behövde såväl Trafikverket som berörda länsstyrelser bättre underlag i form av information om vilka arkeologiska undersökningar som redan skett inom den planerade korridoren. Eftersom vi vid arkeologiska GIS-labbet i Uppsala jobbat med att ta fram GIS-data från arkeologiska undersökningar tidigare, inom forskningsprojekt i Gamla Uppsala och i samarbete med Länsstyrelsen i Östergötland, blev vi tillfrågade att genomföra ett digitaliseringsprojekt för Ostlänken.
Detta innebar att vi samlade in digitala data när de fanns tillgängliga, och digitaliserade äldre ritningar och planer för att all information skulle se ut på ett enhetligt sätt i GIS och vara lätt att använda för olika syften. Arbetet med att samordna användandet av digital information i Sverige generellt pågår nu för fullt inom Riksantikvarieämbetets projekt DAP - digital arkeologisk process. Ambitionen är att lösa flera av de problem som Lisa Börjesson tar upp i sitt blogginlägg.
Det finns även flera internationella projekt som syftar till att öka tillgänglighet till och användande av arkeologisk information, som ARIADNE. Sammantaget innebär det att framtiden för informationstillgången inom arkeologin ser mycket lovande ut, och om bara framtidens arkeologer lär sig att använda statistiska metoder för att hantera dessa datamängder kommer de kunna använda dem för att förändra synen på förhistorien och världen – se bara på vad Hans Rosling gör med sin data i Gapminder!
En annan sak som många arkeologer är exalterade över nu är fotogrammetri, det vill säga tekniken att från överlappande bilder skapa 3D-modeller av objekt, allt från föremål och grävningar till hela landskap. Det innebär fantastiska möjligheter till detaljerad dokumentation av arkeologiska undersökningar, vilka naturligtvis är tredimensionella eftersom de rör sig ner genom jordlagren – någonting som är svårt att fånga med papper och penna. Eftersom man dessutom snabbt och relativt billigt och enkelt kan skapa enorma mängder detaljerad information om det man undersöker, kan man dokumentera de lämningar (som man ju förstör när man gräver) med en väldigt hög detaljeringsgrad. Därmed får vi mycket goda möjligheter att återanvända tidigare undersökningar i efterhand, och rekonstruera hela grävningar i 3D i datorn.
Det här innebär att arkeologisk fältmetodik får ett nytt högteknologiskt verktyg i sin låda, vilket på sikt kommer att medföra förändrad grävmetodik och mer data att jobba med – och mer data är (nästan) alltid bra! Detta är något som ARKDIS-forskaren Nicolo Dell'Unto vid Lunds universitet forskar om. Som landskapsarkeolog är jag för min del särskilt fascinerad av möjligheterna som denna teknik i kombination med drönare innebär, där man kan skapa modeller över hela områden. Detta är något jag jobbat med i såväl Gamla Uppsala, som Luxor i Egypten och Labraunda i Turkiet. Testa gärna att utforska modellen från Labraunda som jag skapat, och missa inte att använda helskärmsläget:
Labraunda - Sanctuary of Zeus
by Daniel Löwenborg
on Sketchfab
Möjligheterna att med digital teknik visa upp sin information, och förmedla sina tolkningar och tolkningsförslag är också något som får digitala arkeologer att gå i taket (exempelvis Bodil Petersson i ett inlägg häromdagen) och här händer det nu också väldigt mycket med den tekniska utvecklingen av Virtual & Augmented Reality. Inom forskningsprojektet i Gamla Uppsala, har vi under ett flertal år experimenterat med olika sätt att visa upp vår forskning och vad vi gör.
Det senaste steget i det är att arkeologerna John Ljungkvist, Helena Hulth och jag, samt 3D-grafikmagikern Daniel Westergren har startat ett företag, Disir Productions, som bland annat håller på med arkeologisk dokumentation och visualisering. Företaget är så nytt att vi inte ens har hunnit få upp vår hemsida än, men den är på väg. I ett samarbete med det Uppsalabaserade IT-företaget Animech Technologies har vi tagit fram en prototyp för en mobil app som kan visualisera digital rekonstruerade historiska miljöer på plats, där man kan använda sin mobil som ett digitalt ”fönster till historien”.
När vi har testat prototypen i Gamla Uppsala har det varit en helt magisk känsla att stå framför de stora hallarna där och se dem på plats, kunna gå in genom dörren, och titta ut över landskapet genom dörren på andra sidan!
Bild: Disir Productions.