Från och med 2005 är Sveriges nationaldag, den 6:e juni, allmän helgdag. För många innebär dagen inte något mer än en ledig dag för att åka till sommarstugan, städa, arbeta i trädgården eller genom någon eller ett par kompletterande semesterdagar göra en liten resa. Andra tar tillfället i akt att fira med nationella symboler som flagga, nationalsång, eller kanske försöka få en glimt av den kungliga familjen på väg till eller under firandet på Skansen. För inte så få är dagen en arbetsdag.
Riksdagsbeslutet om att nationaldagen, som före 1983 hette ”Svenska flaggans dag”, skulle bli en arbetsfri dag, föregicks av en noggrann utredning med överväganden av bland annat nationalekonomisk karaktär. Politiker, jurister, ekonomer, arbetsmarknadsexperter och företrädare för religiösa samfund hade fått komma till tals. Noggranna beräkningar visade att det ekonomiska bortfallet av 6:e juni som arbetsdag, med hänsyn tagen till att dagen infaller på växlande veckodagar, motsvarade ungefär 0,3% av bruttonationalprodukten, vilket innebar en kostnad på mellan 3 och 8,5 miljarder kronor per år. Utredningen kom därför fram till att reformen borde finansieras genom att en annan helgdag skulle tas bort. Valet stod mellan första maj, Kristi himmelsfärdsdag, annandag pingst och trettondedag jul, och föll på annandag pingst. Motiveringen var att samtliga kyrkor och trossamfund enades om att annandag pingst var den minst dåliga kyrkliga helgdagen att ta bort. Det näst bästa alternativet, trettondedag jul, bortföll eftersom det riskerade att innebära ett alltför stort inkomstbortfall för fjällturismen (SOU 2004:45). Nyktert ekonomiska överväganden fick således avgörande betydelse i diskussioner om nationalkänsla och nationella ritualer omvandlade till politisk praktik.
Denna artikel beskriver vilka argumenten var för att göra nationaldagen till en allmän helgdag, och hur den reformen uppfattades. Den berör också bilden av nationaldagsfirandet i sociala medier.
När nationaldagen blev allmän helgdag så skedde det mot bakgrunden av en serie händelser som hade skakat det etablerade Sverige och lett till en allvarlig debatt om främlingsfientlighet. Rasistiska rörelser hade fått fotfäste under 1990-talet och kunde inte längre avfärdas som enstaka vilseledda individer. 30:e november-firande vid Karl XII:s staty i Kungsträdgården hade vid ett flertal tillfällen utvecklats till storbråk mellan extremistiska högerdemonstranter och motdemonstranter. En undersökning i svenska skolor hade visat att kunskapen om Förintelsen hos svenska skolbarn var skrämmande dålig. Sverigedemokraterna, med rötter i nationalistisk och även rasistisk extremhöger, hade bildats 1988 och fått framgångar. ”Lasermannen” hade med sina klart rasistiska mord och mordförsök satt skräck i många. Allt detta sammantaget motiverade en debatt om att ta de nationella symbolerna från extremisterna och verka för en ”sund”, inkluderande, nationalkänsla, grundad på det faktum att Sverige är mångkulturellt.
Hur togs då beslutet om att nationaldagen blivit allmän helgdag emot? Beslutet fattades ju i riksdagen, men inte utan motstånd. Vänsterpartisten Mats Einarsson och miljöpartisten Gustav Fridolin framhöll i en reservation att det var fel att göra nationaldagen ”med sin historiska bakgrund i en tämligen inskränkt nationalism” till helgdag. I stället, menade de, borde man ”framhäva det multietniska samhället som naturlig och självklar grund för medborgarrätt och folksuveränitet” (Motion 2004/05:K6). Folkpartisten Karin Pilsäter framförde i sin motion (2004/05:K3) att annandag pingst borde tas bort som helgdag utan att nationaldagen blev helgdag, eftersom, menade hon, det redan finns för många helgdagar. Dessutom har inte Sverige någon befrielsehistoria. Det framfördes också åsikter om att Gustav Vasa, såsom varande tyrann och klosterbrännare, inte borde vara föremål för något firande.
Den 6:e juni var från 1916 ”Svenska flaggans dag”. Från 1983 har dagen haft beteckningen ”Sveriges nationaldag och svenska flaggans dag” med officiell status som nationaldag, och från 2005 är dagen alltså allmän helgdag. Men vad är det vi firar just den dagen? Jag vågar påstå att kunskapen om vad som ligger till grund för nationaldagsfirandet inte är allomfattande, och det finns också två alternativ. 6:e juni 1523 blev Gustav Vasa vald till Sveriges kung, vilket innebar slutet på unionen med Danmark och en början till en svensk oavhängig stat. Dessutom antogs en ny regeringsform den 6:e juni 1809. Dessa två händelser utgjorde en anledning till att Skansens och Nordiska museets grundare Artur Hazelius valde just den dagen för en nationalfest på Skansen 1893, en föregångare till ”Svenska flaggans dag”.
1993 publicerade etnologerna Billy Ehn, Jonas Frykman och Orvar Löfgren boken Försvenskningen av Sverige. Bakgrunden var, menar författarna, att 1990-talet bjöd på en diskussion om det ”typiskt svenska”. De ville problematisera företeelsen det nationella, analysera det utifrån dagliga levnadsmönster snarare än utifrån högtidlighållande av nationen med hjälp av formella symboler. De ville skilja mellan kulturella processer inom en nation å ena sidan och nationella kulturella processer å andra sidan. Att göra nationaldagen till helgdag diskuterades visserligen under 1990-talet men hade röstats ner i riksdagen. När boken publicerades 1993 föreföll det antagligen osannolikt och politiskt omöjligt att fatta beslut om att göra nationaldagen till allmän helgdag. Kanske är det därför som nationaldagen inte behandlas i denna antologi.