Obelisken i Istanbul.
Foto: Barbro Santillo Frizell.
Detalj från basen med reliefframställning av obeliskens resande. Foto: Barbro Santillo Frizell.
Detalj från basen med latinsk inskrift. Texten lyder:
"Fordom motsträvig, befalldes jag att lyda de lysande härskarna och att bära segerpalmen sedan tyrannerna förintats. Alla ting ger vika för Theodosius och för hans hans avkomma under evig tid – på samma sätt besegrad och tämjd på tre gånger tio dagar, upprestes jag, under domaren Proculus (tid), mot den höga himlen."
Översättning: Anna Holst Blennow. Foto: Barbro Santillo Frizell.
På kapplöpningsbanan (hippodromen) i det gamla Konstantinopel, dagens Istanbul, står en egyptisk obelisk av granit. Trots den imponerande höjden på 19,50 m är en tredjedel av den ursprungliga monoliten borta. Var den blev av är okänt, kanske fick den stanna kvar i Egypten. Obelisken restes år 390 av den senromerske kejsaren Theodosius. Till den egyptiska monoliten lät han foga en bas av vit marmor med reliefskulptur och två inskrifter, en på latin och en på grekiska. Som monument betraktad är denna obelisk unik. Det sammanhänger med att bilderna och texterna på basen är ett dokument som informerar om obeliskens uppställning och därmed förklarar monumentet och förstärker dess betydelse som minnesmärke.
Mitt perspektiv på monumentbyggande fokuserar på tillverknings- och uppförandeprocessen istället för, som brukligt är, den färdiga byggnaden eller monumentet. Det handlar om byggande som en mänsklig och tidlös aktivitet, om att förstå beställarens val och motiv, om hur man löste svåra tekniska problem, och hur man kunde mobilisera enorma mängder mänskliga arbetsinsatser. Vilka drivkrafter låg bakom viljan att uppföra dessa verk? Hur kunde en härskande elit disponera ett mänskligt kapital vi knappt kan föreställa oss idag? Vad motiverade människor att spänna musklerna till det yttersta utan någon synlig kompensation? I vad låg belöningen?
Jag tycker mig ha förstått att det var själva byggprocessen som utövade den största lockelsen på människor. I denna fas kunde byggandet iscensättas likt en teaterföreställning eller militärprocession eller ett triumftåg där uppvisningen av tekniskt kunnande, styrka och mänskligt engagemang skulle göra största möjliga intryck på publiken. Lockade av händelsen drogs människor till platsen. Detta kunde beställaren dra nytta av i propagandistiskt syfte. Man synliggjorde svårigheter som i den färdiga byggnaden eller det resta monumentet inte längre kunde ses av utomstående. Samma sak kan vi uppleva idag. Återuppbyggandet av Berlin efter murens fall lockade tusentals människor till staden enbart för att beskåda lyftkranar, grävmaskiner och betongblandare och byggnader under uppförande, inkapslade i byggnadsställningar. De färdiga byggnaderna attraherade inte alls samma mängd besökare.
Byggnadsverk av kolossalformat fascinerade människor redan under antiken. Redan de gamla grekerna turistade på platsen där Mykenes borgruiner från bronsåldern stod i förfall. De fick berättat för sig att de förhistoriska monumenten var resta av kykloper, den grekiska mytologins jättar. Murverket kallades därför kyklopiskt, en byggnadsteknisk term som lever kvar än idag. Kunskap som förvärvats och vidmakthållits under flera tusen år hade då förlorats i praktiken. Det gjorde att äldre monumentala byggnadsverk redan under forntiden fick en mytisk stämpel. Man kunde helt enkelt inte föreställa sig att vanliga människor kunde ha byggt dessa gigantiska monument. Samma historia på Sardinien och Malta, där den förhistoriska stenarkitekturen fått namnet gigantgravar i den lokala folkloren.