Bild 1. "Damen i Tuna", kvinnofigur, sk. valkyria, Alsike, vikingatid, föremål 108947 SHM 10035:III (F23). Källa: Gabriel Hildebrand SHMM 2011-11-08, Historiska museet.
Arkeologin är på många sätt en märklig vetenskap. I gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap pendlar den mellan vad som i vissa fall närmar sig filosofi för att i andra diskutera strontium och halveringstiden för kol 14-isotopen. Globalt sett omfattas språk, antroplogi och konsthistoria i arkeologins definition. Den gemensamma nämnaren är egentligen en enda: arkeologin studerar människor och vanligen genom det vi kallar materiell kultur – föremål, fynd, saker helt enkelt. ”Det arkeologiska materialet.”
Medan vissa delar av det arkeologiska materialet en gång skapades på ett mycket medvetet sätt, till exempel gravkonstruktioner, avsattes andra slumpmässigt genom att människor tappade bort saker. Gemensamt för båda kategorierna är att de utgör spår efter verkliga människor, vanliga människor som inte på något sätt behöver vara betydelsefulla för ett släkte eller ett samhälles utveckling. Trots detta har arkeologin traditionellt sett inriktats på just de som med våra ögon anses ha bidragit till att föra mänskligheten framåt. Och traditionellt sett ansågs dessa oftast vara – män.
När den arkeologiska disciplinen skapades på 1800-talet fokuserades den först på de arkeologiska föremålen och deras förändring över tid. Detta blev disciplinens grund. Men man var inte sen med att föra in kön i vetenskapen. Vid denna tid var möjligheterna att könsbedöma skelettdelar ytterst begränsade, men i många gravar fanns något annat – föremål. Ibland anspråkslösa sådana, ibland fantastiska skatter. Om och i vilken omfattning man reflekterade över att alla förhistoriska samhällen inte behövde följa det som då ansågs vara det övergripande moderna mönstret, att män bar vapen och kvinnor smycken, att män ansågs föra kulturen framåt och kvinnor bara reproducera den, är osäkert. Säkert fördes viss debatt, viss diskussion men faktum kvarstår: när arkeologin skapades kom man i mångt och mycket att applicera det sena 1800-talets koloniala, imperialistiska och androcentriska syn på människor och därmed förhärligade den vite mannen till förmån för alla andra grupper. Mannen från den västerländska civilisationen var centrum. Att kvinnor kunde haft makt ansågs osannolikt, lika osannolikt som att lokala kungadömen i östra Afrika kunde uppfört det magnifika byggnadsverk som idag kallas Great Zimbabwe.
Nu, mer än hundra år senare, är allt annorlunda. Vi vet att Great Zimbabwe byggdes av afrikaner, inte av invandrade härskare. Men det är en landvinning som var allt annat än lättköpt. Det krävdes ett antal avhandlingar och omskrivningar av historien att i breda led kunna omvärdera den gamla bilden. När det gäller kvinnor och män tycks det vara lika svårt. Att könsrollerna under förhistorien (som i Sverige alltså omfattar ca 9000 år, d v s 90 % av den tid vårt land varit befolkat efter istiden) inte nödvändigtvis behöver varit desamma eller lika fasta som de som skapade arkeologin ville ha dem till tycks behöva upprepas gång efter annan. Och ständigt ser jag dem – i populära framställningar på museer: dessa undergivna kvinnor som sänker blicken vid sidan av den uppsträckte, rakryggade mannen. Dessa vikingatida kvinnor med håret sedesamt dolt under en hätta – trots att alla samtida avbildningar av vikingatida kvinnor jag kan dra mig till minnes visar damer med rak rygg, stolt hållning och det långa håret svallande över axlarna och ihopknutet på mitten. Så avbildades de för tio eller elva århundraden sedan. Sedan gjorde ett förändrat kvinnoideal dem till något annat. (se bild 1)
Men – trots allt när det gäller arkeologin, ja kanske alla empiriska vetenskaper, skall man vara hoppfull tycker jag. För materialet finns kvar där. Det kan tolkas om. Det må vara insamlat på olika sätt och med olika teoretiska utgångspunkter, men vi kan tolka om det. Dessutom tas det fram nytt material varje år. Bara i Sverige omsätter fältarkeologin, själva grävandet, ett par hundra miljoner även ett ”dåligt” år. Vi har alltså möjligheter att ställa nya frågor och se lämningar av människor och deras bostäder som ingen rört på minst tusen år. Spår som lämnats oavsett ålder, kön, sexuell tillhörighet eller någon annan modern ”grupp” av människor. Vi har alla förutsättningar för att skapa en öppen vetenskap och belysa en större del av de människor som än gång levde, de som alla bidrog till att vi finns här, än en liten grupp män från vad vi uppfattar som den dåtida eliten.
Så är det och så har det alltid varit. Det har gått fyrtio år sedan feminismen slog igenom vetenskapshistoriskt. Fyrtio år och mycket har hänt. Med den bakgrunden och det faktum att materialet i sig inte är färgat av några andra föreställningar än de som eventuellt en gång ledde till att det hamnade i jorden kan man med fog fråga sig:
– Varför är krig, något som utövades av ett fåtal, fortfarande så prestigefyllt att diskutera? Och varför det så ofta lyfts fram som en rent manlig historia, trots att vi egentligen vet att det inte var så?
– Hur vi fortfarande ”vet” att det var män som en gång tog initiativet till att tämja hästen? För hur kan vi veta det?
– Varför de första bönderna fortfarande ofta avbildas som manliga. För hur kan vi veta att de var det?
– Hur det kommer sig att smeder, från de specialiserade flintsmederna under neolitikum till finsmeder in på andra årtusendet, antas vara män. För hur kan vi veta det?
– Varför sexuell inriktning sällan diskuteras och ofta förutsätts ha varit okomplicerad?
Och ganska mycket annat. Vi har förutsättningarna för att vidga perspektiven så mycket mera. Visst finns det gränser, men ofta sätts de inte av materialet utan av vår egen vetenskapssyn och våra egna förutfattade meningar. Det kan kännas frustrerande, men varför egentligen? Materialet är vad det är, men vår syn på det kan alltid förändras. Vi har alla förutsättningar att skapa en mer mångfacetterad bild av vår tidiga historia.