Retoriken, ΤΕΧΝΗ ΡΗΤΟΡΙΚΗ, är filosofen Aristoteles (384–323 f. Kr.) undersökning av vad han kallar för en allmänmänsklig aktivitet, nämligen argumentation, och av varför den ibland lyckas och ibland misslyckas. Aristoteles definierar retoriken som en konst vars uppgift är att oavsett ämne se det som är övertygande eller övertalande i varje enskildhet, inte att övertala eller övertyga i sig (1.1.14, 1355b10). Denna distinktion är viktig då den innebär att retoriken definieras av att metoden tillämpas systematiskt och överlagt, oavsett resultat, inte av att konstens mål uppnås. Detsamma gäller för bland annat läkekonsten. Läkekonstens uppgift, enligt Aristoteles, är inte att göra folk friska, utan att ge dem så god omvårdnad som möjligt. Det vill säga, om en läkare behandlar en obotligt sjuk patient efter konstens alla regler är det läkekonst han tillämpar även om behandlingen inte leder till att patienten botas.
Retoriken är således Aristoteles försök att beskriva och systematisera ”det som kan vara övertygande eller övertalande” (1.2.1, 1355b26) i tre arketypiska talsituationer som han bestämmer utifrån åhörarens uppgift – om han (i princip aldrig ”hon”) skall döma om det förflutna eller om framtiden eller endast är åhörare. Detta ger oss den klassiska retorikens tre genrer, rättegångstal, politiska tal och uppvisningstal. Två av Retorikens tre böcker ägnas åt en analys av hur varje talsituations tre nödvändiga beståndsdelar (talaren, ämnet och åhöraren (1.3.1, 1358a36)) inverkar på argumentationen och övertygandet i de tre talgenrerna. I den tredje boken diskuteras stil och disposition.
Retoriken fick sitt nuvarande form under det första århundradet f.Kr. i samband med att den lärde bibliotekarien Tyrannion och den peripatetiske filosofen Andronikos av Rhodos organiserade och redigerade de aristoteliska manuskripten. Manuskripten som blev Retoriken har förmodligen tillkommit under 350–330-talen f. Kr. i samband med att Aristoteles föreläste om retorik.
Översättningen är gjord av grecisten Johanna Akujärvi och utgiven på Retorikförlaget 2012. Vi presenterar här ett utdrag från definitionen av retorikens uppgift (1.2.1, 1355b26), definitionen av de tre talgenrerna (1.3.1–5, 1358a36), inledningen till analysen av (politisk) rådgivning där Aristoteles påminner om den retoriska konstens inneboende begränsningar och varnar för risken att retoriken inkräktar på andra vetenskapsområden (1.4.4–7, 1359b2), samt inledningen till diskussionen av stilen (3.1.1–2, 1403b6 och 5–6, 1403b35).