Fig 1. Maxentius cirkus (uppförd 306–312 e.Kr.) vid Via Appia är den bäst bevarade kapplöpningsbanan i Rom. Där framme skulle man vända ett fyrspann i full galopp.
Fig 2. Myten om valkyriorna visar att det inte var osannolikt att kvinnor red i det skandinaviska järnålderssamhället, men avbildningarna är ytterst få. Den vanliga ryttaravbildningen visar istället en man ofta, med vapen. Här är ryttaren på Skoklosterstenen, förmodligen daterad till 700-talet e.Kr.
Den här krönikan handlar om sport. Upprinnelsen är två inlägg (1, 2) jag skrev i min numera avsomnade (alternativt vilande) blogg The A Word i samband med att hoppryttaren Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset 2012. Segern var överlägsen, RGB fick 44 % av rösterna, något som upprörde den svenska sportvärlden inte minst sportjournalisterna eftersom de ”vet” att ridning inte är någon sport. Alternativa förklaringar duggade och det diskuterades kupp och att röstarna främst bestått av småflickor.
Som hästmänniska och f.d. ryttare upprörde detta mig naturligtvis. Jag har hört och läst diskussionen så många gånger genom åren. Samtidigt var jag då tvungen att allvarligt ställa mig frågan: varför är ridsport så provocerande i vissa kretsar? Slutsatsen jag drog då, och jag tror att jag rörde vid något viktigt, var att formen där män och kvinnor tävlar på lika villkor och i likadana kläder får vissa sportentusiaster att se rött. Att se kvinnor hävda sig mot män och att det biologiska könet är oviktigt, det är något mycket provocerande och faktiskt farligt. Det måste bekämpas och det gör man bäst genom att förlöjliga och slänga ur sig floskler som ”hästen gör jobbet” (sägs sällan om motorsport, undrar varför?), ”bara för småflickor” (i vilka andra sammanhang anses det dåligt att ha en stor ungdomsverksamhet?) och liknande saker. Det som är hotande skall göras löjligt, är det inte en känd härskarteknik så säg?
I samband med inläggen fick jag många mails där jag ombads skriva en del om ridsportens historia. Detta blev aldrig av, även om jag påbörjade inlägget. Jag tror dock att intresset finns kvar och nu, när Uppsala Ridakademi fyller 350 år, känns som ett lämpligt tillfälle att låta det se i datorskärmens ljus. Det är inte fråga om någon fullständig redogörelse, för ridsportens historia är ett ämne för många doktorsavhandlingar. Istället rör det sig om några nedslag i historien till det som idag är Sveriges största kvinnosport och ständigt på pallplats över de tre största sporterna. Men faktum är att om vi utvidgar begreppet och istället för att tala om ridsport (där ryttaren eller kusken är den som är huvudsaklig tävlande) och istället talar om sport med hästar och då alltså involverar även trav och galopp (där hästen är huvudsaklig tävlande) kommer sportfältet med travets hjälp sannolikt att segla upp som klar etta över populära sporter i Sverige idag. Det är ett sportfält som inte endast omfattar människans historia av spel och lek, utan spänner över oändligt mycket mer: försörjning, transport, upptäckter, innovationer och de mörka träsk som ridsporten står med hovarna fast i och aldrig kommer att helt kunna frigöra sig ifrån: krig och konflikt.
Människans samarbete med hästen började för ungefär sex årtusenden sedan. När man först började rida ikapp vet vi inte, men kappridning kan mycket väl vara en av världens äldsta sporter, sannolikt tillsammans med vissa av de fria idrotterna. Under antiken hade man en viss faibless för vad vi idag uppfattar som det våldsamma och det dramatiska. Kanske just därför kom vagnskapplöpningar att vara ett huvudnummer vid sportevenemang. Första gången det fanns i olympiska spelen var 680 före vår tideräknings början. Så gammal är traditionen att ha med hästar vid de olympiska spelen – ridsportens förekomst ifrågasätts ständigt av historielösa förståsigpåare var gång det är OS. Grenarna var vid de antika olympiska spelen par och fyrspann och man körde tolv varv. Man hade tidigare haft uppsuttna kapplöpningar, men dessa övergavs till förmån för de mer populära vagnskapplöpningarna. Den tävlande tycks ha varit den som ägde ekipagen, inte den som körde. En ägare kunde ha fler ekipage i samma kapplöpning. Kusken var ofta en slav som tillhörde ägarens hushåll, men kunde också vara ett hyrt proffs. En bra kusk behövde mod och styrka. Han skulle vara ganska lång och därtill lätt.
Hippodromen (banan) var lång och ganska smal, den olympiska kan ha varit ca. 780x320 m. Grekerna uppfann även startgrindar. Ekipagen skulle vända 180 grader vid kortsidan och här var det vanligt med olyckor som inte sällan hade dödlig utgång. Man fick inte köra på någon med flit, men å andra sidan kunde ingen bevisa att någon gjorde det.