"Den svenska tanten", Susanna Arwin (2005), Växjö universitets campus. Foto: Pieter Kuiper.
Omslagsbilden till "Tanten vem är hon?" (red Liliequist och Lövgren, Borea Bokförlag).
Sju sorters kakor, små virkade dukar och en påbörjad stickning. Blommig klänning i rockmodell och en stadig handväska i mörkblått, med guldknäppe och plats för allt man kan tänkas behöva. Beige poplinkappa och en liten hatt, stadigt nedtryckt över de permanentade lockarna. Gissa vem? En bild av en tant. Men är hon tjugotre, bloggar och samlar på Stig Lindberg-mönstrat porslin, eller är hon åttiotre, uppvuxen på landet, inflyttad till förorten då centrum var nytt? Här är det de permanentade hårlockarna som blir ledtråden som avslöjar och indikerar äldre kvinna.
Tanten har kommit att bli ett allt mer tänjbart begrepp, en markör för ett sätt att leva – men också för ålder och genus . Tanten har blivit en ikon och symbol, en stereotyp som är tecken på ålder och en viss form av kvinnlighet och som sådan åberopas och används hon i olika sammanhang och av olika aktörer. Hon har kommit att bli en enande symbol för motstridiga debatter och en allt mer flitigt återkommande figur i samtiden. Hur kan detta förstås och vad säger detta om ålder och genus? Låt oss först se hur tanten används i olika sammanhang, som symbol och stereotyp, som förebild och som hot. Dessa många gånger motstridiga tant-definitioner kan användas som utgångspunkt för en analys av vad åldrande ges för mening, vilket är avsikten i kommande avsnitt. Här kommer begreppet göra ålder att användas. Det är språkligt osnyggt, men visar att ålder inte bara är kronologi, fysiologi eller biologi – utan också resultat av människors agerande, av tillskrivningar men också av egna upplevelser och identifikationer.
Själva begreppet tant har förändrats från en artig benämning på en äldre person, kanske en släkting, till att också ibland ha en nedsättande betydelse där äldre kvinna ses som överspelad och föråldrad. Vem är egentligen tant? Forskning har visat att många äldre kvinnor värjer sig mot tant-epitetet. De kallar sig inte själva tant. Å andra sidan har tanten kommit att hyllas, ibland på ett nostalgiserande sätt, som representant för en annan livsstil, på väg att försvinna då samhället förändrats. Hon ses då som en kvinna född under 1900-talets första decennier, arbetarklass, uppvuxen och formad av värderingar från ett samhälle i skuggan av två världskrig. Andra gånger lyfts tanten fram som företrädare för civilkurage. Med ålderns rätt oroar hon sig inte längre för vad andra kan tycka, hon har en säker etisk kompass och där tantens ena sida är moraltant eller skvallertant beundras här tanten som någon som vågar säga ifrån. Tanten ses som företrädare för det lilla livet. Hon prioriterar långkok och småkaksbak, handarbete och hantverk, återbruk och miljötänkande. Hon sparar plastpåsar, sköljer ur förpackningar och återanvänder. Tanten lyfts också fram som någon som inte är fåfäng. Hon strävar inte ständigt efter att vara till lags och leva upp till idealet om en slank, sexig kvinnokropp. Tanten är inte behagsjuk och sönderbantad eller botoxstucken. Hon står fri från att göra sig sexig och attraktiv. Hon är förskonad från den granskande blicken i en tid då alltfler uppfattar att det finns ständigt närvarande krav på kroppslig disciplinering och snävare, smalare – i flera bemärkelser! – ideal. Hon prioriterar bekvämlighet och vad som är praktiskt.
Kulturtanten har återupprättats: denna tidigare nedvärderande stereotyp, som innebar både ett förakt för kvinnor och för åldrande, där kvinnor som tar plats, om än främst i publiken och gör sig synliga i färgsprakande kläder, hålls nere med nedlåtande kommentarer om klimakterihäxor. Kulturtant har allt mer blivit ett epitet som kvinnor stolt smyckar sig med. De ser värdet i läsning, museibesök och konsertlyssnande.
Inledningsvis nämndes att en del kvinnor gör motstånd mot tant-begreppet och mot att anses tillhöra äldrekategorin. Det finns också tecken på att tantbegreppet har frigjorts från en koppling till äldre och till och med medelålders kvinnor och istället kommit att bli en livsstilsmarkör och ett attribut kvinnor självsäkert brukar om sig själva, exempelvis i bloggar.
Men tant-begreppet har också en baksida. Ord som tantvarning riktar sig kanske främst till kvinnor i medelåldern, på väg in i en ålder där omgivningen signalerar att de anses som äldre. Tantvarning används om kläder, frisyr eller stil, som är omoderna, som indikerar att bäraren inte följer med i tiden eller tillräckligt bryr sig om sitt yttre. Här blir tanten symbol för passé, obsolet, överspelad, gammal.