Alla nyheter av den här typen handlar om fenomen som egentligen är av marginell betydelse i vårt moderna samhälle. Att jorden öppnar sig och uppslukar folk, fä och byggnader förekommer visserligen, men slukhål är ingen reell samhällsfara; särskilt inte i Sverige.
Att mödrar dräper sina spädbarn är lyckligtvis också mycket ovanligt. Brottsförebyggande rådet publicerade 2003 en genomgång av svenska barnmord 1965–1999, och man kunde konstatera att endast sju fall där mödrar dödat sina nyfödda kommit till myndigheternas kännedom.
Inte heller de vilda djuren utgör något större hot i Sverige. Sedan år 2000 har en person dödats av en älg, två av björnar, och en av vargar (i ett hägn). Internationellt är djurattacker på sina håll ett något större problem. Saltvattenkrokodiler kan enligt en uppskattning ha dödat i snitt 50 personer årligen under perioden januari 2008–oktober 2013. Självklart är dessa dödsfall katastrofala för offer och anhöriga, men i jämförelse med till exempel rökning, trafik, mord och självmord är fyrfotadjurens bidrag till världens olycka försumbart.
Missbildningar, slutligen, är egentligen vanliga. För djuruppfödare och naturvårdare är de välbekanta, och för människor som väntar barn en inte helt obefogad källa till oro. Spektakulära deformiteter är dock sällsynta. Hos människan förekommer till exempel siamesiska tvillingar endast vid omkring 1,47 födslar av 100 000.
Varför berättar då media historier med så liten relevans? Vad är det som gör vissa kuriositeter så attraktiva för journalister (och eventuellt deras publik)? I den här artikeln kommer jag att ta forskningen till hjälp för att undersöka medias benägenhet att återberätta dessa historier. Barnamörderskan, de monstruösa djuren och till och med slukhålen återfinns i texter som ibland är flera hundra år gamla. I det följande kommer vi att granska några sådana texter, publicerade i svenskspråkiga skillingtryck under 1800-talet.
Skillingtryck – ett av Europas äldsta massmedier
Skillingtryck associeras kanske idag endast med sorgmodiga visor, men i själva verket syftar ordet på ett medium med rötter i 1500-talet.
Tryckpressen med rörliga typer uppfanns vid 1400-talets mitt, och under det följande århundradet började man massproducera trycksaker för en allt bredare läsekrets. Det tryckmedium som var billigast, och alltså antagligen nådde ut till den största kundkretsen, var flygbladen. De innehöll ofta nyheter eller propaganda, gärna i kombination. Många flygblad var rimmade och kunde sjungas, och det är dessa som i Sverige har kommit att kallas för skillingtryck.
De äldsta bevarade skillingtrycken på svenska producerades under 1500-talet. Mediets verkliga guldålder inföll emellertid under 1800-talet. Nu kunde nästan alla svenskar läsa, och skillingtrycken fyllde en viktig nisch: det var i övrigt fortfarande ont om texter som vände sig direkt till vanliga bönder och arbetare.
Under 1800-talets senare decennier blev dagstidningarna billigare samtidigt som järnvägarnas utbyggnad innebar att de spreds fortare över landet. Men skillingtrycken konkurrerades inte ut för det – tvärtom blev de fler. Musiketnologen Eva Danielson tror att produktionen var som störst mot slutet av produktionsperioden. De sista stora årgångarna kom ut under 1910-talet, men under 1920-talet konkurrerades trycken till slut ut av modernare trycksaker.