Mia Skott vid sitt skrivbord.
En torsdag
Sitter med min laptop i knäet i ett svettigt omklädningsrum och dricker nyponsoppa medan min dotter har gymnastikträning i salen bredvid. Egentligen skulle jag ha varit på middag med doktorandkollegor då vi har haft ett möte idag inom Forskarskolan Stockholm-Uppsala. Mötet var bra och religionshistorikern och f.d. journalisten Lena Roos gav ett mycket inspirerande och praktiskt föredrag om skrivprocessen, själva texten, ja skrivandet från alla möjliga vinklar. Råd och hållpunkter i listform, och jag älskar hållpunkter och råd i listor.
Jag kan tänka mig att diskussionerna fortgår på middagen, men jag kan inte vara med för barnvakten som skulle tagit min dotter hit till gymnastiken är förkyld. Det är lite irriterande för jag missar en trevlig middag, men främst är det synd om Arvid för att han är förkyld, och det är trist både för Arvid och min dotter för de kan inte träffas ikväll. Men det fina i det hela är att jag för första gången på över två veckor har fått ett överraskande tillfälle att börja skriva på ett inlägg till En historikers vardag. Så jag klagar inte!
Det har betytt mycket för mig att under hösten skriva de här inläggen. Det har gett mig nya perspektiv och fått mig att älska att skriva ännu mer. Jag har elaborerat med språket och tror att jag funnit min ärliga stil. Och de många kommentarer jag har fått (framförallt mejlledes och i person) har varit jätteviktiga, tack kära läsare! Så ni kanske förstår att jag har saknat skrivandet för En historikers vardag sedan det sista inlägget i mitten av november.
Att sitta här i ett vagt uppvärmt omklädningsrum luktandes av gamla strumpor och ta tillfället i akt att skriva ger i allra högsta grad en bra bild av min vardag. Jag har lärt mig att utnyttja de tillfällen som ges – jag kan ta fram min lilla svarta 10¨ Dell-dator och pränta ner mina reflektioner och tankar nästan var som helst, och hur som helst för det ska ändå redigeras senare. Det var något som Lena Roos sa idag på mötet, och som jag håller helt med henne om – hur man tänker då man skriver, genom att texten bearbetas formuleras också tankarna. Det första man skriver är inte det slutgiltiga, vare sig som text eller tanke. Jag har alltid arbetat på detta sätt, men först med Anna Maria-boken blev jag fullt medveten om det. Och med medvetenhet ökar förmågan. Det handlar lika mycket om att formulera sin röst som att finna den.
Att skriva regelbundet var något som Lena Roos också tryckte mycket på. Jag skriver någonting varje dag eftersom jag jobbar med så många olika typer av texter. De senaste veckorna har det varit en akademisk text som jag ska lägga fram på ett seminarium nästa tisdag på institutionen. Det har varit jättekul att skriva, men det är lite av ett experiment eftersom jag är mycket personlig vilket inte är vanligt i akademiska texter. Jag har skapat lite av ett böljande narrativ och samtidigt verkligen försökt att inte göra avkall på vetenskapligheten. Det är en sådan avhandling jag vill skriva.
Jag skriver också flera andra typer av texter: dagbok (två olika faktiskt, bara för att krångla till det, men de har olika syften och det fungerar utmärkt). Jag redigerar Anna Maria-boken (och har dessutom fått ett stipendium så att jag koncentrerat kommer att kunna bearbeta klart boken). Och så skriver jag ständigt mejl till mina vänner och kollegor, lägger upp en rad på Facebook någon gång ibland, och skickar ofta flera sms till min Mamma varje dag. Det skrivna ordet är med mig hela tiden, och jag utvecklas med det. Alla dessa former av texter har olika stilar, syften, målgrupper. Och i dem alla försöker jag vara mitt ärliga jag, bekläda min röst i ord.
Men oj vad trött jag blev nu, och okoncentrerad. Kanske är det gymnastikomklädesrumsatmosfären, den har alltid haft en sövande effekt på mig (jag var aldrig mer än en medelmåtta i gymnastik).
Följande tisdag
Så försvann dagarna och helgen och först nu har jag en stund över till att avsluta inlägget. Men det är ett perfekt tillfälle för i förmiddags la jag fram texten, och seminariet var jättebra och var oerhört konstruktivt. Jag var förväntansfullt nervös på hur seminariedeltagarna skulle reagera på min personliga stil. Och till min oerhörda lycka – leendet går från öra till öra – sa flera av dem att de gillade hur jag skrivit texten, att de ”kunde höra min röst” när de läste den, att min entusiasm inför ämnet förmedlades i den. Jag lyckades alltså med detta utan att det i sig naggade på vetenskaplighetens kant. Så under de kommande åren tänker jag sitta här vid mitt skrivbord och skriva en avhandling som gör min röst hörd i ett sjungande narrativ!